Aftonbladet – 12 juni 1862, sida 2

dig önskan alt vara ensam i verlden, att få följa med det der skeppet, långt, långt i fjerran, der han kunde börja ett nytt lif, ostörd af minnen från det förflutna. Och åter glömde han allt detta, för att än en föng genomgå det smärtsamma afskedet från essy, och upprepade sitt sista farväl och välsignelse öfver henne så högt, att de närstående gåfvo hvarandra åtskilliga knuffar och vinkar, såsom bevis på att de förstodo och beklagade hans själstillstånd. Ångbåten lemnade redden, hopen skingrade sig hastigt, oförklarligt, såsom alltid vid folksamlingar , men Hugo BSpeckland stod ännu qvar, försjunken i tankar, stod der ännu när mörkret inbröt och ljusskenet från fartygens lanternor och magasinerna vid floden, speglade sig i det dunkla, snabbt flytande vattnet. En polisman stannade och betraktade honom misstänksamt, han varseblef det och ryckte sig lös ur sina dystra, förtärande tankar, Då han såg sig omkring fann han att det var alldeles mörkt, och då han kände i sin ficka saknade han sin näsduk och en lien portfölj med nägra af sina bästa teckingar. Han begat sig genast på hemväsen och stannade ej förr än vid sin egen lörr. Han inträdde i arbetsrummet, och efter n hastig blick på Stephen, som lå sofan, och på Lucy som satt bredvid onom och höll hans hand i sin, gick han rakt fram ill sin vanliga plats och fertog sin vanliga ysselsättning. Och syskonen, som iaktogo etta och sågo huru det fordna dystra allaret bemäktigat sig honom, förstodo nu att än för alltid sagt farväl åt. Bessy Calveron och åt den ljusa framtid de för honom toppats på. (Forts, följer.)