Aftonbladet – 12 juni 1862, sida 2

Han upprepade sitt farväl, släppte henne hand och ilade nedåt gatan, utan att se sig om en enda gång. Hen frågade ej efte hvart han gick; han skyndade genom de folkrika gatorna med alltmera ökad hastig het, som om han trodde sig kunna hinnt undan de tankar som jagade honom hemåt som hviskade om det förflutna, hvilket al. drig skulle återkomma, Han hade uppfyllt hvad han ansäg vara sin pligt och afsliti de band som förenade hans hjerta med hennes; han var nu fri, han kunde nu sjell utstaka : sin ; bana. Dess mål var sällhet, men sällheten är blott en dröm, och han drömde ej mera; han skulle aldrig göra det. Då han ilude fram på gatorna genom hopar af arbetare, hvilka — många af dem åtminstone — hade bekymmer att bära liksom han och buro dem. bättre, ehuru de kanske voro bittrare och djupare, vände sig mången af dem om och såg efter honom, ty: hans ansigte förrådde huru illa dess egare var till mods under det stränga uttryck, som han bemödade sig att bibehälla och som han ansåg för beviset på den seger han vunnit öfver sig sjelf, och de som sågo honom kände ett visst deltagande för honom. En hop sysslolösa personer stodo på Londonbryggan och betraktade en ångbåt som lade ut, och efter en stund fann han sig der med de öfriga stående vid brons ledständer, med blickarne tästade på samma föremål. Han visste egentligen ej hvarföre han stannat der; det föreföll honom som om han gått i sömnen, och hans tankar voro så förvirrade att det var honom Oma att anse sig lika medveten af sina handliogar, som de som omgåfvo honom. Han påminde sig alt någon tilltalat honom och att han gifvit några osammanhängande ord till svar; dertill kom en ore