Aftonbladet – 12 juni 1862, sida 2

ej långt från miss Davis bostad. Bessy kände sitt med svigta, och afundades de fasta steg, den upprätta bållning, hvarmed han vandrade vid hennes sida. Hon visste att han var obeveklig och att äfven afskedets smärta ej skulla göra något intryck på honom. Så skulle han gått fram till sin graf, om han vetat att den väntade honom vid slutet af gatan, utan att gilva tillkänna någor rörelse, utan en tär eller en klagan. Ja, det var bättre att de skildes på deita sätt; han hade rätt, hon hade aldrig blifvit lycklig med honom, som var så kall och olörsonlig, tänkte hon. De voro nu framme vid miss Davis port och stannade der ett ögonblick för att säga hvarandra farväl. Jag lemnar er nu, miss Calverton, sade han; Sjag fruktar blott att onödigtvis hafva förlöngt en plågsam stund, då jag följt er ända hit; men det var sista gången vi vandrade denna väg tillsammans, och jag ville serna skiljas från er med vänliga känslor. Låt mig säga ännu en gång, för sista gårpen — vi träffas ej mera i detta lifvet, miss Calverton — att jag tager skulden på mig i alit, att jag fordrar som en rättighet ati få göra det. Farväl. an fattade hennes hand och betraktade henne forskande. Hade hon i denna stund bliekat upp skulle hon varseblifvit hur det hårda uttrycket i hans ansigte er smälte bort i ett drag af vemod och ömbet, men hon stod med nedslagna ögon och hörde blott huru hans djupa stämma ljöd fast och bestämd då han fortsatte: Mätte Guds välsignelse hvila öfver er ramtid och göra den ljusare och gladare in jag förmått med mina svaga bemödanlen för er lycka! Farväl — jag vågar ej säga för alltid, ehuru jag hoppas och tror att rära banor aldrig mera skola sammanstöta,