Aftonbladet – 12 juni 1862, sida 2

ELISABETH CALVEBTON ). ; Det var mitt eget fel, upprepade han. Hvyarföre lemnade jag någonsin den verld, der jag kände mig så hemmastadd, förkärlekens område, der den minsta skolpojke var mera hemmastadd än jag? Jag har blifvit straffad derför, hårdt straffad kanske: men det är ej första gängen jag burit och besegrat motgångar och missräkningar, och det är ej nu som jag skall låta mig öfver vinnas. -Bessy, tillade han i lägre och vekare ton, jag var så många år äldre än du, våra tänkesätt och åsigter voro för vid: skilda, jag hade ej kunnat göra dig lycklig. Vi hafva kanske båda baft orätt i att låta denna förbindelse räcka så länge, men det är jag som är mest att klandra. Allt kvad jeg önskar är att du påminner dig huru omöjligt det var för mig att, förrän i dag, gissa till din kärlek för Stephen. Nej, nej!X utbrast Bessy och stannade, öfverväldigad af sin rörelse, medan hon drog slöjan ned öfver ansigtet för att dölja de frambrytande tårarne. Hvarför förneka det nu? Hvad betyder det väl nu för någon af oss båda? På vår framtid utöfvar ju en dylik bekännelse j det ringaste inflytande. Yi måste skiljas — vi skola skiljas nu! Hvarföre skulle i ett sådant ögonblick finnas något att dölja? Bessy, vill du besvara en enda fråga, besvara den uppriktigt, sanningsenligt, af bjerfat?? Jag skall besvara den.4 — 8) Se A. B. n:r 67, 68, 70—72, 74—79, 81—83, 87, 88, 90, b5—97, 99—102, 104—106, 108, 111, 113, 115—117, 119, 121—12 och PA—-12 och 130-132,