Aftonbladet – 11 juni 1862, sida 2

dera afbröt henne med ett: jeg skall ej komma sent hem, oroa dig icke. Det låg mera smärta än bitterhet i hans röst vid dessa: ord, och Bessy förstod att de ej skulle skiljas i vrede. De tillryggalade hela den långa ödsliga Seymour Street, utan att vexla ett enda ord. Han hade bjudit henne sin arm och hon hade antagit den, liksom om -ingenting förefallit, och ännu vandrade de under tystnad genom bredare och bullersammare gator, der flera hjertan blödde än deras, flera törhoppningar sveko, än de som de förlitat sig på. BessyX, sade han slutligen, jag har ins genting att förebrå dig, jag ämnar ej säga mycket; det är bäst för oss båda att ej förlänga detta samtal. Jag har, med all min beprisade själsstyrka, visat mig lika svag och dåraktig som någon annan; jag har drömt, jag har svärmat. Jag har blifvit bedragen, men icke af dig utan af mig sjelf och min inbillade menniskokännedom. Ty du var ett barn — du är ännu ett barn — och jag borde förstått dina känslor; till och med bättre än du sjelf; det är alltsamnians mitt fel. 4 ; Bessy försökte att svara, men rösten svek henne. Den sorgsna ton hyvari han talade, grep henne djupt, i trots af hvarje beslut att återhålla den rörelse som framkallades deraf. Hon hade ej väntat att han skulle så tilltala henne. Hans grymma, hånfulla ord återljödo ännu i henöes öra, och så nycket mera rördes homåf denna oförväntade vekhet, som dock ej talade om glömska af det förflutna. (Forts. följer.)