Aftonbladet – 11 juni 1862, sida 2

för sina sträfvanden att blifva hans käriek värdig, och nu var allt förbi, hoppets skimmer slocknadt och djup natt omkring hen nes själ. Men nu skulle hon gå hem. Hon var i en falsk ställning, det plågade henne att sitta der, bland -spillrorna af sin krossade lycka och hon längtade hem för att i ensamhet få öfvertänka dagens händelser och försöka besegra sin bittra smärta. Den blinda flickan sökte väl att fördrifva de tunga moln som hon anade på hvar och ens panna, men hon lyckades ej, utan förvärrade sparare den omgifvande dysterheten. . Bessy steg upp för att gå och besvarade med darrande j ppar Lueys tysta bön att ej lemna dem så snart. Skulle det vara sista gången, tänkte hon, då hon vidafskedet ötfverböljde den blinda flickan med värma kyssar, skulle det vara sista gången hon stod här i detta rum, omgifven af alla dem som gjort detta hem så kärt för henne? Ja, i detta ögonblick förstod hon att så var. Stephen qvarhöll hennes hand i sin, då hor bjöd honom farväl, och sade: eKan du förlåta mig? Du har ingenting brulit Stephen. Hvad som händt var Guds vilja. Farväl? Gud välsigne dig?, hviskade han. Bessy förundrade sig ej öfver att se Hugo, med hatten i handen, vänta henne vid dörren, bon förstod att deras förbindelse formligen måste brytas, och ehuru hon inom sig fruktade honom och ej heller vågade lita på sitt eget tillkämpade lugn, fann hon det rättvist att hans skarpa, kalla ord, skulle afskära det band som förenade deras hjertan. tJag följer Bessy hem?; sade Hugo, tili svar på Stephens frågande blick. Vaka öfver henne, hyviskade Stephen. äDu skall4, började Lucy ifrigt; men bro