Aftonbladet – 10 juni 1862, sida 2

Om det gällt hennes lif hade hon ej kunnat återhålla detta utrop, nu, då sanningen lik en blixt slog hennes öga. Hon insåg nu allt; hon förstod nu allt hvad hon förut för gäfves sökt för sig förklara; och ehuru hon ej mera älskade honom såsom förr, rördes hon dock djupt at hans ädla sjelfförsakelse. hans smärtsamma uppoffring, bans ömma omsorg om hennes väl, och hon fattade hane hand och såg på honom med tårfyllda ögon Han hade sett lyckan och sällheten le emot sig, han hade blott behöft uträcka handen för att fatta den, och han hade värdt sig bort, han hade motstått frestelsen! Han darrade då hans blickar mötte Bessys, men hans fast sammantryckta läppar visade att Han fattat ett beslut, som ingenting i verlden kunde förmå honom att rygga. Det dröjde en stund innan han åter talade. Jag hade velat taga denna hemlighet med mig i grafvenX, sade han; men jag har förrådt mig genom ett obetänksam! ord. Det gör ingenting nu, ty du älskar Hugo och du skall blifva hans hustru, det gör ingenting att du vet det nu, då jag, så att att säga, tagit afsked af de jordiska be kymren. Det är alltsammans förbi nu; du står snart vid en ny vändpunkt i lifvet. men... men...4, han omslöt fastare den hand som ännu förtroligt hvilade i hans, men. Bessy, jag älskade dig djupt, som en man älskar blott en gång i sitt lif.4 Han sade ej att han älskade henne ännu lika djupt, lika rent och innerligt, som der dag då hon afsade sig möjligheten att förena sitt öde med hennes. Jag anade det, hviskade Bessy knappt hörbart. Han släppte hastigt hennes hand, och Bessy sjelf betogs al förskräckelse då hor såg upp och hennes blickar stannade pi Hugo Specklands stränga, dödsbleka anlete: ej emedan hennes hjerta anklagade henne ty i detta hjerta bodde numera blott den blifvande makens bild, men emedan wu: bleka ansigtet, midt emot henne uttryckt