Aftonbladet – 10 juni 1862, sida 2

Stephen yttrade de sista orden med någon svårighet och tryckte handen hårdt ctnot sidan. Denna rörelse undgick ej Bessys vaksamma blick, och hon bad honom åvyo lägga sig på soffan. Men han var envis och hade sin egen vilja, lika såväl som brodern. Jag tycker inte om att behandlas som ett sjukt batn, sade han; jag vill ej gifva lidandet alltför mycken makt öfver mig. Jag talade ju om Hugo?4 Jac Detta ämne oroar dig välieke, Bessy? Nej, hvarföre skulle det göra det? svarade Bessy förundrad. tJag vet inte, återtog han; jag kan åtminstone ej se något skäl dertill. Men hvad nu beträffar Hugo och hans förändrade uppförande, så spådde jag ju rätt?4 Ja visst, Stephen. 4Jag hade ju också rätt i det råd jag gaf dig för ett par månader sedan4, foörtsatte han; eller har du någonsin haft skäl stt ångra den förbindelse du då ingick ?4 Aldrig, Stephen, svarade Bessy; han har ju varit sjelfva godheten och vänligheten under hela denna tid. Han skall blifva den bästa make och du skall blitva den mest förtjusande lilla hustru, sade Stephen. Om jag blott får lefva så länge att jag får skåda er bröllopsdag, så är jag nöjd, och sedan kan det bli slut, u fört dess hellre.? Du får ej tala så der soreligt, Stephen, let är dig så olikt?, sade Bessy; den tafla lu tecknar glänser ju i klara och milda fär ser — låt ingen mörk slöja fördystra den ör dig.? Jag skulle likväl vilja lefva länge nog; ag skulle vilja se eder lycka, se huru med varje dag Hugos sällhet ökades, på samma ång som hans rykte växte, jag skulle vilja e edra barn leka omkring mig; men, Bessy, nitt öde är annorlunda utstakadt.? Bessy intogs af en vemodig känsla. Först u, då hon såg den sorgsna, uttrycksfulla