Aftonbladet – 10 juni 1862, sida 2

Hugo, är det någon verklig fara för han den?4 hviskade hon. tGud förbjude det! cMen hvad har doktorn sagt? 4Ingenting bestämdt; Stephens helsa är e att lita på, menade han, och undvek sor vanligt att gifva annat än obestämda svar. Dock är det ännu hopp. cHar man då tviflat derpål4t utropade Bessy. Ja, mer än en gång. Men den läkaren, som sist såg honom, sade att hans helsa skulle under en längre tid förblifva vacklande, utan någon egentlig fara för lifvet. och jag tror på honom i det längsta. Far. väl, Bessy — sök att uppmuntra honom litet, och tala med honom om Wales, ty det gör honom alltid mycket nöje. Jag hoppas på en förändring innan jag kommer hem.4 Och han gick, utan en aning om den stora förändring som stundade för honom sjelf och för dem han älskade. Då Bessy kom in igen fann hon, till sin stora förvåning, Stephen stående framför fönstret, der han noggrannt betraktade broderns sednaste arbete. Men är inte detta ändå bra obeskedligt? sade hon. 4Inte som jag vet4, svarade han skrattande. Hugo tröttar både mig och sig sjelf med sin envishet, och oftast går jag och lägger mig på soffan, blott för att göra honom till viljes, som om jag behöfde hvilan eller ens tyckte om den. Min hedexlige, gamle Hugo har mistat all sin! fordna kraft nu då hans hjerta blifvit mjukare. Förstår du dig på alt bedöma gra-. vyrer, Bessy.t Helt obetydligt, fruktar jag. Du vet således ej att din tillkommande make är ett snille, som en gång skall injaga en högre plats bland sina yrkesbröder än sjelfva ans vänner föreställa sig. Han har en lysande framtid för sig — Gud yälsigne honom, han förtjenar den väl!