all poesi, alt det nästan säg ut, eom skulle denna politiska poesi bli allherskande på parnassen, som vore den på god väg att bli af allmänheten faktiskt proklamerad såsom den enda sanna poesien. På en sådan öfverdrift följde naturligtvis en reaktion; man hade hunnit bli mätt på den ofantliga massan af bepansrad lyrik, och då den politiska reaktionsperioden inträdde kastade sig en lika stor mängd af diktare som den, för hvilken det politiska qvädandet förut hade varit cn konjunkturoch modesak, i stället åt det idylliska och sentimentalt-pietistiska hållet. Äfven denna period kan nu antagas vara i det närmaste öfverstånden och en ny realistisk riktning synes vilja göra sig gällande, hvilken går ut på att förena sann idealitet med en sund och kraftig realism. Tvistandet i afseende på den politiska poesien har nu i det närmaste upphört, ty det ligger numera temligen i klar dag, att den politiska poesien är lika gammal som poesien öfverhufvud taget, att den icke endast framträder i dylika frihetsentusiastiska och oppositionella qväden, åt hvilka men på 1840-talet gal benämningen politisk poesi, utan i hvarjehanda nationalhymner, krigssånger och andra fosterländska qväden. ?Bevare Gud vår kung, Ur svenska hjertans djup och Böttigers kröningsqväden äro lika mycket politisk poesi, som Talis Qualis Vilda rosor4 eller Finland! så jag ville ropa.4 Historisk och politisk poesi stå också i den närmaste slägtskap med hvarandra och ofta nog är det svårt att mellan dem uppdraga en bestämd gränslinie. Hvem kan t. ex. i sjelfva verket neka, att icke Runebergs Fänrik Ståls sägner med all sin historiska objektivitet dock har en på djupet liggande olitisk karakter och tendens? den skandinaviska norden är antal.t icke stort af dem, hvilka mer specielt odlat den politiska poesiens fält. Främst ibland dem står otvifvelaktigt Carl Ploug, en man som väl kan nämnas en politisk skald i ordets högsta, bästa och djupaste mening. Huru stor betydelse han såsom sådan eger, hvilken egendomlig och betydelsefull ställning han intager vid sidan af alla samtidens diktare, blir man först rätt varse, då man genom den nyligen utkomna fullständiga saw lingen af hans dikter öfverskådar hans poetiska verksamhet som ett helt. Man har visserligen med beundran läst de sånger, med hvilka han gifvit ökadt innehåll och betydelse åt så många fester, man har förundrat sig öfver, huru hans sångmö aldrig burit spår af att vara nödd och tvungen, såsom fallet så ofta är med våra tillfällighetsdiktare, utan äfven i ämnen, som hon oftaförut berört, alltid haft någonting nytt, någonting friskt, någonting äkta poetiskt med djupt tankeinnehåll att meddela uti klar, skön, enkel och osökt form. Men då man öfverskådar alla dessa under en följd af år kringströdda tillfällighetsdikter, samlade till ett helt, så finner man detta i sanning vara af en storartad karakter och bära vittne om en poetisk personlighet, som genom sin hängifvenhet åt en id, ett stort. ädelt, konseqvent sträfvande, och sin förmåga atti poetisk form mångfaldigt utprägla och afspegla denna id står ensam inom samtiden, liksom han inom nordens litteraturhistoria skall komma att intaga enlika friståendesom framstående plate. Det är idn om den skandinaviska Nordens enhet och frihet, om dess makt och pånyttfödelse genom enheten och friheten, som utgör det hufvudtema, hvilket på ett eller annat sätt ständigt klingar igenom i Plougs sång, liksom den utgör den ledande grundtanken uti hela hans politiska verksamhet under mer än tvenne årtionden. Med ojemförligt större värma, kraft och konseqvens än någon annan har Ploug helgat sitt lif åt denna id. Äfven hans och idtens motståndare måste skänka denna verksamhet sin fulla aktning. Må då allade, som lifvas af samma ide och som bättre än andra böra fatta, hvad Ploug varit för densamma, icke dröja till dess han gått bort med att gifva sitt fulla och varma erkännande åt denna ids främste banrförare, åt den ädle och varmhjertade publicisten och sångaren, det fria ordets riddare, som sjelf så skönt tecknat sitt ideal uti sin s ng öfver den af Emil de Girardin i en duell dödade franske publicisten Armand Carrel: Ordets Ridder. Paa Kisten er Ridderens Sverd nu lagt, Hans Harnisk og Skjold i Museet henger, Hans flygtige Livs romantiske Pragt Kun svagt gjennem Sagnenes Taage trenger; Den Borg, som hans veldige Haand har bygt, Hvor Kampen han trodsed og bortdrömte Freden, Nu skjuler en ZEtling, der sysler beskeden Med Böndernes Tugt eller Studenes Rögt. Der fegtes ei meer af Mand imod Mand For Land og for Drot, for Frihed og Are; Thi Krig blev et Haandverk, Soldaten en Stand, Og blinde Maskiner de staaende Heere: Culturen har teret paa Manddommens Marv, Og studset det fyrige Mod sine Vingnrs En Heltedaad fast som et Eventyr klinger, Kun Skegget fik Nutidens Löver i Arv. VA dog er al dristig, al ridderlig Id ed Korstog og Tvekampe heden ei vandret, Een kjender endnu dog vor daadlöse Tid, Men Vaabnet er skiftet og Navnet forandret; Thi Pennen blev Landse, og Ordet et Sverd, Af funklende Tanker blev Rustningen flettet, Et Blad af Papir er et Skjold, som uplettet For Samtidens Skranke nu Ridderen beer. De Vaaben er sterke, — thi styrte for dem Maae Trzeldommens Mure Tar ommept Gittre, Og Bröde og Lögn af sit Skjul krybe frem, Og Uretten selv under Purpuret zittre. Vel tykkes tidt Kampen en dagligdags Kiv, Som koster ei Blod, og hvor Döden ei lurer; Men Hjertet med usete Skrammer den furer, Og Offret, den krever, er ofte — et Liv. Og hvad er saa Lönnen? — Et tvetydigt Navn, Af Magten forfulgt, af dens Krybere gnavet; Et Bifald, smaahakket af Selvsygens Ravn;: En Heder, som vorder med Liget begravet. Mens Kunsten betalte Historiens Gjald Til Mange, som Döden for Friheden fande, 4 3 Til Mange, som kun vare Herrernes Hunde, ? ilj ig: hvem sang om Armi