nad och glädje. Det var kanske lycka fö henne att han ej dröjde länge bland dem och att hon från barndomen lärt att beherr ska sina känslor samt förjaga hvarje tanke på allt som låg utom hennes pligter och verkligheten: Hennes lif förflöt lugnt och stilla; hon bar sina pröfningar utan att klaga, och den aning om en rosenfärgad dröm, som en gång uppfyllt hennes hjerta, qväfdes snart af pligtkänslan och arbetet, utan att någon kunde hysa medlidande dermed, ty ir visste ju af denna lilla inre strid, som hon sjelf nu såg tillbaka på, utan den ringaste saknad eller smärta. Hon tyckte nu att alltsammans var en Unaprlig inbillning och log åt att hon med en enda tanke kunnat uppmuntra den. Kanske aldrig hvar ken lycka eller glädje någonsin kunde hafra uppspirat ur en förening mellan henne och Stephen, och det var bättre som det var. Men ehuru Mary Davis utan tvifvel skulle svarat ett bestämdt nejX, om Stephen Specekland i morgon dag anhållit om hennes hand, så slutade hon dock sin tankecång med en liten suck, ty det är så ljuft att Slitva älskad, och Mary var dock ej innu någon gammal qvinna. Bessy hadejorsak att oroa sig öfver Stephens tilltagande: sjuklighet, då hon sednare på aftonen gjorde ett af sina vanliga vesök hos Lucy. De båda unga flickorna voro naturligtvis de bästa vänner i verlden. och Lucy njöt af dessa besök, då hon hade 3essy helt och hållet för sig sjelf och fick ala om sin Harry, som fortfor att arbeta ör henne, skrifva till henne och utgöra rennes enda glädje i lifvet. Vid dylika tilltällen förvisades Hugo till itt arbetsrum och erhöll ej tillträde till ällskapet förr än vid tbordet eller när det olef tid att följa Bessy hem. Han skulle