Med anledning af Göteborgska presterskapets petitioner mot lektor Ljungberg erinrar signaturen B. C. i Snällposten om följande ord af Geijer: o— — Jag är hvarken en kyrkokristen. eller ens en bibelkristen, ehuru så mycket af en kristen att jag kan finna uppbyggelst i både kyrka och bibel. Kortligen, jag är jen kri ten på egen hand. Fusende befinna sig med mig i lika läge, i sjelfva verket alla som ej kunna nöja sig med en blott auktoritets tro, och som äro nödgade attur egen erfarenhet och eftertanka bygga sig en egen religion. Detta individuella, men det enda lefvande i religionen, så splittradt det må synas, pekar dock öfverallt till ett gemensamt mål, till en i grunden liggande enbet för menskliga öfvertyglsen, som just under civilisationens intrasslande af alla menskliga angelägenheter och genom sjelfva mångfalden af intressen och bemödanden, kommer allt mer i dagen. Menniska, mensklighet är allt samma väsende; vi lefva, vi må vilja eller ej, endast i och genom hvarandra, den enskilde i det hela, det hela åter i den enskilde. Det är endast genom detta allas sammanhang med alla som vi existera för hvarandra. Ty endastlika känna lika. Det är så sannt, att vi ej heller skulle känna Gud om han ej i något hänseende vore vår like. Den stråle af hans väsende vi alla bära inom oss är en afglans af den urbildliga, eviga, ideala menniskan, — menniskan sådan han är i Gud. Vi förnimma rösten af detta underväsende eller urväsende, som vi alla bära inom oss, i samvetets lag. Men ju oegenyttigare, uppriktigare, hängifnare vi följa denna lag, ju mer hänvisar den ej blott på en lagstiftare, utan på en vän, bjelpare, fräljare, som går våra bemödanden till mötes, styrker, renar och upprättar oss i striden. Han är ej i kyrkan, ej i boken, ej i biblen, om han ej är i det egna bröstet. Och han är der, såsom hvar och en rättskaftens och samvetsgrann menniska med sig sjelf erfar. Se der min religion äfven min kristendoml!