Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 31 Maj 1862. Hufvudredaktören för den här utkommande reaktionära och junkeriiga tidningen Vaterland har för crimen leste majestatis blifvit dömd till fängelse och ganska dryga böter. Redaktör för denna tidning, som är mera imperaiistisk än kejsaren sjelf och på sitt sätt uppfattar kronans intressen, hvilka den förmenar sig tjena, är hr Henrik Keipp, f. d. hufvudredaktör af Berliner-Revuen, ett slags bihang till Kreuzzeitung och ultrakonservativ likasom denna. Hr Keipp blef kallad till Wien af en liten aristokratisk traktion, som ville försöka att i Österrike införa de preussiska junkrarnes feodala teorier. Österrikes jord, der det militära och obetingadt absolutistiska partiet bekrigar de konstitutionelt liberala, der nationaliteterna. lånande sina valspråk och fältrop än från reaktionen, än från de moderna reformato rerna, ligga i oupphörlig fejd med hvarandra, var ej lämplig för de skolastiska subtiliteterna hos den preussiska skolan, som nyligen representerades af en Wagner, en Stahl och en Gerlach och som under doktrivära svepskäl endast sträfvar att upprätthålla vissa partioch kastprivilegier. Det saknar ej sitt intresse att kasta en blick på de skenfagra formler i deras helhet, genon: hvilka den österriska junkerfraktionen försökt hos oss införa det system, som d: preussiska valmännen två gånger, slag på slag, så kraftigt förkastat. Det faller af sig sjelf, att hr Keipp, de: af honom redigerade tidningen Vaterlanc samt hans gynnare, som betala honom, för neka, att de äro absolutister. De åberop: med förakt furst Metternichs åsigt, son han uttryckte under ett samtal med en en gelsk statsman, nemligen attregeringsveten skapen kunde reduceras till lika bestämd: grundsatser som kemiens. De politici, on: hvilka jag talar, ha här likasom i Preussen agg isynnerhet till den jemlikhetsifrande och så till sägandes civiliserade byråkrati, hvilken tili fromma för makten, som den nödvändigt vill behålla, värderar tidens framsteg och ej tvekar att, om det gäller, dagtinga med revolutionen. Tidningen Vaterlands parti hatar byråkraterna och bankirernu, dess vanliga bundsförvandter, hvilka utgöru ett slags penningearistokrati, mera förhatlig än de radikala för den gamla adeln, hvars inflytande den vågar småningom undergräfva genom rikedom, upplysning och andra ny heter i den olyckliga tid, i hvilken vi lef va. Våra junkrar påstå, att byråkraterne och kapitalisterna hålla regeringen iförmynderskap och kufva henne, för att sjelfva kunna herrska. Sjelfve furst Scehwarzenverg finner ej nåd inför dessa hårdnackade legitimister. De beskylla honom att såson: regeringsmedel icke ha känt och gillat nå gonting annat än tjenstemännens råa disci plin och hierarki, stödd på denvåldsamma ste och oblidkeligaste militära centralisation. De påstå, att i stället för att låta den ryska armåen qgväsa Ungern, borde furst Schwarzenberg ha beviljat Ungern autonomi och på samnia gång belönat kroaterna för deras osvikliga trohet. Det är begripligt. efter hvad som här ofvan blifvit yttradt, att. junkerpartiet, sedan de förhoppningar, som det förstärkta riksrådet och 1860 års Oktoberdiplom ingåfvo det, gått i qvaf, med illa förställd vrede sett den sakernas ordning uppstå, hvilken invigdes genom patentet aj den 26 Februari 1861. Detta parti förlåter ej hr von Schmerling att ha nedsatt de särskilda riksdagarnes vigt till en obetydlighet och banat väg för ett konstitutionelt system genom ett centralparlament, hvilket är en styggelse för autonomisterna och junkrarne. Hr von Schmerling skall en gång ha yttrat: Ungrarne, d. v. s. de liberala i Ungern. skola till slut älska mig?. Detta brottslig och upplysande yttrande har framburits till wieneraristokratiens salonger, och hon be gagnar sig deraf för att anklaga premier. ministern för hemligt godt förstånd med Deak och hans vänner. Föga fattas, ati man betecknar hr von Schmerling såsom politisk affälling och ännu värre. De österrikiska legitimisterna äro oförbätterliga, alldeles såsom Preussens och andra länders. De lätta sina bekymmer i Vaterlands fanatiska spalter, och det är ej att undra på. alt denna mer än konservativa tidning slutligen till sina kollegers skadeglädje ådra ot sig en tryckfrihetsprocess, hvars utgäng måste djupt gräma aposteln för legitimiteven quand meme. Summa summarum, vår junkeraristokrati är alltjemtiliflig verksambet och skulle gerna vilja återtaga den makt, hon genom sina historiska felsteg förlorat. Men man behötver ej längre frukta henne. Solferinodagen har gifvit henne nädestöten, och hon skall aldrig repa sig efter den. Kongl. Maj:t har, enligt Posttidningen, den 3 uti innevarande månad, vid kongl. Perret