Aftonbladet – 4 juni 1862, sida 2

Wessinger hviskande, att hennes far hade litet värt på det sista. Det är kanske bara en inbillniog; men nog tror jag att alla hans -penningar tyngde på hans samvete till sluts och att ban insåg huru wånghjertad hans kärlek till dem gjort honom. Jag tror så, emedan miss Davis sjelf så litet bryr sig om penningen, och emedan hon-är så angelägen att göra så mycket godt hön kan och strör allmösör till höger och venster. Det är en välsignad god menniska, den bästa jag i mitt lif träffat på. Oh, Bessy, oh, oh! Hvad felas er, bästa mrs Wessinger?4 Ingenting, barn, ingenting — bara — oh! Mrs Wessinger stirrade framför sig och drog efter andan. Det är straxt öfvert, sade hon; det är ingenting alls; bry! dig inte om mig barn. Det var bara en tanke, en rigtig ingifvelse. cHvad då? Fråga mig inte, käraste barn — du får inte! veta det förr än omvett år eller två, men då, när min aning slår in, då skall jag stiga fram och säga: se der, deita mitt verk. Se inte så förskräcktvut, Bessy, jag är väl inte: från förståndet heller. Ah, tillade hon med en lätt suck, hvad jag saknar mina tygkän or! ER essinger tycktesvaraifrig att vända Bessys tankar ifrån det föregående samtalet, och då hon tillräckligt beklagat sig öfver sin sysslolöshet och sörjt. öfver sina förlörade tygkängor, började hon tala om Hugo Speck!and och om Bessys framtida utsigter. Och detta ämne lifvade Bessy, ochi medan Mary Davis för de öfriga framlade sina planer i afseende på henne, talad hon vid sin gamla väninna om Hugo, om Hans förändrade åsigter, hans kärlek och godhet mot henne, med så mycken värma