Aftonbladet – 3 juni 1862, sida 3

MUSIK. Hr Dreyschock afslöt i går sitt korta gasterande4 på Kongl. teatern med idel utmärkta saker. Webers Concertstickt är en storartad komposition, sväfvande ut öfver den vanliga formens gifna gränser, med inspirationens friborna glöd, men likvisst bibehållande alltjemt den klarhet och afrundning. som i sjelfva verket är formens om också ej regelns fulländning. Weber var, som man vet, ingen sträng grammatikus, men han var så mycket större poet, och ehuru detta konsertstycke egentligen är ett fantasistycke med endast två satser, äro dessa två så mycket rikare på poetisk skönhet. Den första satsen gär halft recitativiskt, än genom klagande dissonnancer, än i sonora qvittrande tonföljder, och de sväfvande, ovissa momenterna upplösa sig slutligen i den storartade eftersatsen, der allt blir trots och triumf. Hr Dreyschocks öfverlägsna teknik framlyftade också denna vackra kompositions alla finesser i den klaraste dager. Att ur ett pianos korta, alltid något torra ton få fram så många olika nyancer är i sanning mästerligt och man vet ej hvilket man mest skall beundra, hr Dreyschocks ljungande oktavpassager, hans drill, hans lena, elastiska löpningar, eller då han håller ut ett brutet ackord i en hvirfvel, lik åskans rullande, ch likafullt är färdig derefter att öfvergå till hvilken ny passage som helst, utan spår af trötthet eller ojemnhet. Örkestern har i detta konsertstycke ett vackert parti att utföra, man vet ej hvilken som ackompagnerar den andra; stränginstrumenterna, pianot och blåsinstrumenterna hafva hvar sin iening, det är en formlig diskussion, der allt likväl upplöser sig i enighet och harmoni. Till slutnummer gaf hr Dreyschock trenne smärre kompositioner: ett gammaldags klaverstycke af BScarlatti, hvars tunga och piruetterande gång tog sig rätt eget ut, under hr D:s modernt luftiga och eleganta föredrag, samt Mendelssohns eköna Spinnerlied, hvars klingande motiv, i sin romantiska omklädnad, utgjorde en behaglig kontrast till det föregående; och slutligen en Saltarella, här förut bekant, af hr Dreyschocks egen komposition, der de ilande triolpassagerna nästan kunde komma en att svindla, om de ej utfördes af pianisten med en lätthet, en ysterhet, som om allt vore ett obetydligt lekverk. Utom dessa saker, som man vid hr Dreyschocks tredje och sista uppträdande fick höra — gafs vid hans andra (i fredags) en stor konsert af Mendelssohn, detta ungdomsfoster, som Mendelssohn diktade för sin debut i London, och som ehuru strängare i formen, dock bär stort slägttycke af den Weberska konserten — samma yrande frihetslust , samir a ungdomlighet — då allt strålar i hoppets och illusionens klara fägring för vår syn. De smärre stycken hr Dreyschock i fredags utförde voro mindre betydande, också hade han den artigheten att efter förnyade framropningar gifva en liten pianopjes utom programmet, såväl i fredags som i går vid sitt sista uppträdande. Teaterns fyllnads nummer voro i öfrigt skrala nog, och sa longen heller icke fullsatt. Också gör den starka värmen det nästan olidligt att sitta en afton på teatern numera. o