Aftonbladet – 3 juni 1862, sida 2

bättrat er betydligt, ehuru obegripligt sådant kan synas. Jag är af samma tanka.? Nå, det är obegripligare ändå! Hugo Speckland är för en enda gång i sitt lif af samma tänka som undertecknad. Jag säger med Dominic Sampson: Förundransvärdt!? Ja, sade Hugo uppriktigt, jag måste tillstå att jag i många fall ändrat tankar och öfvergått till nya, som jag hoppas, upphöjdare och bättre åsigter. För sex månader sedan hade jag ingen högre önskan än den att förljena penningar och uppnå en viss skicklighet i mitt yrke. Detta mål skulle kanske varit mig tillräckligt för hela mitt lif, jag skulle arbetat som förut och tillslutit mitt hjerta för hela verlåen. . Som -det nu är, blanda sig gladare föreställningar med mitt begär efter rykte och min sparsamhetsanda.? Måtte det så fortfara!? Det skall med säkerhet så fortfara om ej... om ej bon öfverger mig och lemnar mig åt förtviflan.? Hvad menar ni?? frågade mr Parslow förundrad. Jag har under hela mitt lif varit van vid att mina förhoppningar slagit mig felt, jag har ej hvad man kallar lycka med mig. Jag har ofta varit så nära lönen för mina mödor att jag trott mig blott behöfva utsträcka handen för att gripa den, och den har förvissnat innan jag vidrört den eller flytt när jag trodde mig fasthålla den. Jag bygger för mycket på denna min kärlek ; den växer fast i mitt hjerta, den blir en själ af min själ, och jag fruktar ibland att den Gud, som jag fordom glömde, nu skall straffa mig med att rycka min sällhet ifrån mig, just då jag trör mig vara den närmast. Det vore mig kanske en alltför stor, alltför oför