Aftonbladet – 31 maj 1862, sida 2

FER Fa a a RNE ser a g anden skulle de troligen aldrig träffas mer, och Bessy hade velat se honom ännu en gång, väcka i hans bröst en enda ömhetskänsla, locka i hans öga en enda ångrens tår. Men vi hafva redan sett att olyckan ej förmått uppmjuka Richard Calvertons bjerta och att han ej ville träffa sin dotter innan afresan skedde. Och Bessy, befriad från hans närvaro och oron deröfver, tog mod till sig och började lära sig att vara Tycklig och nöjd. Hon var ung och glad samt visste att Hugo Speckland ej i henne såg brottslingens dotter, utan endast älskade henne ännu mer för de sorger hon genomgått och de faror hon undgått. Hon lärde är att blifva lycklig, som vi sade, ty hon lärde sig älska Hugo Speckland, hvars karakter, i kärlekens solsken, allt mera utvecklade sina ädlaste sidor. Som Stephen en gång spådde, inträdde hos honom verkligen ett öfvergångstillstånd; det var nu förbi med det trägna arbetet och han stod vid början at en ny lefnadsbana. Den lilla landtgården var redan ordnad att emottaga hans föräldrar; men Hugo var ej angelägen att påskynda deras flyttning, emedan de skulle tåga Bessy med då hon naturligtvis ej kunde stanna hos honom och Stephen, äfven om den blinda systern blef var hos dem. Hugo ville att brölloppet skulle bestämmas så snart som möjligt, men Bessy hade öckså sin egen vilja och ville ej gifta sig så hastigt. Hon var viss på att hon en dag skulle kunna besvara Hugos tillgifvenhet så som hon borde göra det; men innan dess ämnade hon ej heller blifva hans hustru. Då hon mottog hans anbud, bade hon följt ögonblickets SAR och en känsla af harm emot den, som rådde henne dertill — en känsla som hon dock ej medgaf, som hon aldrig, aldrig ens för sig sjelf skulle tillstå.