Aftonbladet – 31 maj 1862, sida 2

gar. Han kunde: hitta på att dö der, och äfven om han öfverlefde de fjörton åren, så mäste han nödvändigt vid sin återkomst vara sextiosex år, ty han var nu femtiotvå, och då vore han alltför gammal för att tänka på EM uppkomst i lifvet. Det kunde nu ej hjelpas, det var så godt att ej mera grubbla deröfver. Det enda han önskade var att innan sin död få riktigt grundligt piska upp Charles Edwin; han kunde för ögonblicket ej se huru det skulle gå till, men det roade honom att tänka och hoppas derpå — det var ändå någon omvexling i hans enslighet. Skulle han blott en gång i lifvet få fatt på sin bror, den falske skurken, så kunde han med mera lugn bära sina motgångar. Innan ransakningens slut ordnade han sina affärer så, att hans hustru erhöll hela hans lilla förmögenhels och att hvarken hans bror eller ågOn af hans båda döttrar kunde komma åt en enda styfver deraf. De hade allesammans satt sig emot hans broderliga och faderliga omsorg för deras bästa; ensamt mrs Calverton hade varit god och medgörlig eamt utan knot underkastat sig hans husfaderliga välde. Han skulle kanhända finna sin död genom ett alltför flitigt begagnande af alkohol, men detta ansåg han för ett lyckligt öde, nu då lagen förhindrade honom sjelf att smaka en enda droppa deraf, ja, förbjöd honom till och med ett oskyldigt glas porter, eller ock kunde hans hulda maka träda i äktenskap med kyparen Joe, sedan hon fått den ansenliga silldammen, Atlantiska hafvet, mellan sig och den hederlige Dick. Joe hade ett älskvärdt sätt, var ej så noga på fruntimmer och frågade icke för två styfver efter straffet för tyegifte. Han inskeppade sig slutligen, utan att tillåta Bessy taga afsked, eller en enda gång besöka hans fängelse, samt lemnade Charles Edwin