Jag har ju bedt er derom, Bessy. Bed mig ännu en gång. Stephen såg upp och återtog nästan i samma ordäålag som nyss: Af allt mitt hjerta hoppas jag att ni cke svarar nej. cNåväl, om det gör honom lycklig, om hans sällhet beror på mig, så vore det grymt att med ett afslag gälda all er vänskap — all hans kärlek.4 Jami har rätt. Får jag göra er ännu en fråga: hade ni någon aning om Hugos känslor för mig innan han i går afton sjelf underrättåde er derom? Icke den ringaste4, svarade Stephen. Bessy darrade så häftigt, att hon ej mer kunde hålla sig uppe, utan sjönk handlöst ned på närmaste stol, och Stephen, som nu tycktes hafva fullgjort sitt .värf, steg upp och lemnade rummet. Bessy visste ej huru lång eller kort tid som förflutit innan föremålet för det nyss berättade samfalet stod vid hennes sida — dock måste det ej häfva varit många minuter. Miss Calverton, sade Hugo och böjde sig ned för att bättre betrakta henne. Bessy såg upp vid dessa ord och häpnade för det mörka uttrycket i hans drag; hon tyckte sig deri ej kunna läsa någon kärlek, knappast, hopp, men deremot så mycken fruktan, ångest och oro, att det vanliga stränga alivaret ej ens förmådde dölja dessa känslor. p Jag vill på intet vis påskynda ert svar, Bessy, sade han; fom ni ännu behöfver öfverlägga med er sjelf, så uppskjut afgörandet och lemna mig hellre ännu någon tid i ovisshet.. Men — ni har dock tänkt på hvad jag.sade er i går afton?X uJa, (Forts.)