Jag vet inte — jag kan ej säga dett, svarade hon, besvärad af hans fråga. Fordom, Bessy, brukade ni litet förhasta er i ett beslut eller företag4, sade han; i Wales var det en tvist om en halt penny och en obetänksam vändning bland de dimmiga bergen som bevisade detta — här i London ville ni en gång, förtretad öfver ett af Hugos häftiga uttryck, öfverge oss och skynda tillbaka till mrs Wessinger... Jag hoppas att ni ej förhastadt säger ett nej?, som skulle krossa stackars Hugos enda möjlighet att finna lycka och sällhet här i lifvet. Hoppas ni att jag icke skall säga nej?4 frågade Bessy. Af allt mitt hjerta hoppas jag att ni ej gör det, svarade han ällvarligb Bessy rodnade och slog ned ögonen och tyckte att hela rummet dansade omkring för henne samt måste stödja sig mot spiselkarmen för att ej digna under ett slag som föreföll henne alldeles oväntadt. Hade hon kanske i sitt innersta hjerta hyst ett svagt, ett aldrig erkändt hopp, efter som hon sände att ännu en drömbild flytt, att det sista band, som höll den drömmen qvar, först i detta ögonblick brustit? Jag hoppas det både för er skull och för hans, sade han långsamt och betraktade den halfslocknade brasan så noga som om han deri läste hvad han ämnade säga, Sskola vi tala om er först? 4Jag tror knappt det lönar mödan, stammade Bessy. Men. detta är en brytning i ert lif, sade han, och jag anhåller som en särskild godhet, att ni vill höra hvad jag ämnar säga, det är ej mycket.4 Jag hör er, svarade Bessy, utan att dock för tillfället Kvarken höra eller se särdeles mycket.