tum och att de diplomatiska förbindelserna mellan Preussen och Kurhessen blifvit afbrutna. Nu var man i Berlin i stor förlägenhet. Man hade vågat sig,framåt och till sluts bloit skördat en skymf. Kurfarsten behöll sin minister och tog lugnt de diplomatiska förbindelsernas afbrytande. Nuinträdde här åter en ny vändning. Först hade man opererat med förbundsdagen, derefter ville man; för att ej synasvara dess släpuppbärare, försöka en sjelfständig handling. Nu, kurfursten tro sade på sin suveränitet, hoppades man åter bli befriad ur förlägenheten — genom förbundsdagen. Man hoppades att denna i öfvermorgon torsdag skall återställa 1831 års författning och derigenom tillvägabringa den kurhessiska ministerens afgång. Då hade ju Preussen indirekt erhållit hvad det önskade. Man finner af allt detta, att man alltsedan veckans .början redan åter befunnit sig på reculade, utan att vilja medgifva det, samt gjort ett helt kretslopp af utflygter, halfmessyr och dylikt, för att nödtorfteligen öfverskyla ett nytt diplomatiskt Olmitz. Det är att förutse, att det ej länge kan lyckas att lura landet med en sådan tvetydig politik. Det progressiva partiet tyckes stå fast vid sin föresats att uppsätta en adress till konungen. Det skall deri med hofsamhet, men manlig fasthet bevisa, att et ej blifvit vunnet genom ministerens tve taliga språk. Ingen tror heller, attministåren skall kunna hålla stånd mot kammaren. Prinsen af Hohenlohe vill ej längre förblifva ministerpresident, och en ministerkris företår. Nästa försök skall göras med Preussens sändebud i Petersburg hr von Bismark Schönhausen. Hvad denna fordne junker och sedermera till ett energiskt programm i den utländska politiken omvände diplomat skall uträtta, kommer framtiden att visa. Den 19 dennes firades i hela Tyskland med stor hänförelse en minnesfest öfver filosofen. och den ädle patrioten Fichte. Det var denne tänkares hundrade födelsedag, hans den oförderfvade, högt begåfvade mannens, som på det fremmande herraväldets skamliga tid utgaf sina taltill tyska nationen. Hans ord antände hastigt och osläckligt ungdomens hjertan. Det väckte den domnade hederskänslan, till dess den tusenstämmiga åskan på Leipzigs fält besvarade det såsom ett echo. I Berlin firade nationalföreningen dagen med synnerlig glans, och befolkningens deltagande bevisar, att den såsom kall och begabbande utskrikna preussiska hufvudstäden likväl vid sådana höga tillfällen förstår ögonblickets allvar. P.S. I det ögonblick, då detta bref skall afsändas, har ännu ingen underrättelse inträffat från Frankfurt. Man väntar telegram i morgon. Men hela utgången Skall svårligen lända Preussen till ära. Hr von Bismark säges ha blifvit utnämnd till sändebud i Paris: Med hans ministår tår det således anstå. —tRL