Preussen och Kurhessen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 20 Maj. En fransk statsman sede: On ne pårit jamais que par Vimprevu! Detta tyckes kurfursten af Hessen icke ha besinnaft, eljest skulle han. icke-ha besvurit fram ett oväder, hvars verkan han länge måste röna. Sedan mitt förra bref den 17 Maj, i hvilket jag utförligt redogjorde för den hessiska frågan, har den tagit en ny och, såsom det vill synas, ganska allvarsam vändning. Den preussiska ministåren kände eller insåg ganska väl, att till och med återkallandet af valordningen af den 26 April af kurfursten knappt skulle öfverskyla det af Preussen lidna. diplomatiska nederlaget. Kurfursten ville blott gifva efter för förbundsdagen, icke för Preussen, bvilket han bestred all rättighet att blanda sig i saken, och hufvudfrågan, återställandet af 1831 års författning, förblef olöst efter afgörandet af den genom den hessiska valordningen framkallade tvistepunkten. Men saken gaf nu, tack vare kurfurstens dåraktiga vredesutbrott, Preussen ett handtag till vidare åtgärder. Detta begagnade ministeren icke utan skicklighet och förskaffade sig derigenom -litet andrum midt i sina stora inre svårigheter genom en diversion utåt. Såsom ni nemhgen inhemtade af mitt förra bref, ville kurfursten till en början ej mottaga general Willisen, då han den 12 dennes på morgonen inträffade i Cassel med ett bref från konungen af Preussen. Han begagnade sig af den förevändningen, att generalen icke enligt etiketten blifvit anmäld af preussiska sändebudet. Denna formalitet fullgjordes, och audiensen egde rum onsdagen den 14 på slottet Wilhelmshöhe. Kurfursten mottog på ett ganska buttert sätt konungens af Preussen utomordentliga sändebud. Han kastade konung Wilhelms egenhändiga bref på bordet, enligt en annan version till och med på golfvet, ochutropade, att han ingenting hade med Preussen att göra och icke ville läsa några flera bref. Willisen begärde förklaring och upp rättelse för detta beteende, hvilket dock ej beviljades honom. Han lemnade Cassel med oförrättadt ärende, återkom fredagen den 16 på morgonen till Berlin och afgaf berättelse om sin, så vidt Preussen beträffade, misslycxade beskickning och den förolämpning som tillfogats honom. Preussen beslöt, dels ab irato, -dels under inflytandet af den ofvannämnda beräkningen att fordra upprättelse. Lördagen den 17 på aftonen affärdades en not till Cassel, hvari den hessiska ministerens afsked fordrades inom 48 timmar efter framkomsten af det preussiska ultimatum. Jag har glömt nämna, att kurhessiska utrikesoch inrikes ministrarne voro närvarande vid Willisens audiens den 14 dennes. Det beslöts, att om ej denna Preussens fordran uppfylldes inom den utsatta tiden, skulle preussiska trupper genast rycka im i kurfurstendömet. De militäriska åtgärderna ha också företagits och reserverna åter blifvit uppbådade. Förvecklingen blir ännu mera brännande derigenom, att Östertike och de medelstora staterna, hvilka naturligtvis äro föga belåtna med Preussens sjelfständiga uppträdande, mot. detta åberopa artikeln 11 i förbundsakten. Den är af följande lydelse: Förbundsmedlemmarne förpligta sig att på intet vilkor bekriga hvarandra eller med våld slita sina tvister, utan att anmäla dem hos förbundsdagen. Denna tillkommer det då att försöka medla genom ett utskott, samt att, om detta försök skulle misslyckas och följaktligen en dom blir af nöden, då föranstalta en sådan genom en välbestäld austregalinstans, hvars utslag de tvistande då ega genast ställa sig till efterrättelse.t På denna punkt stod saken och man väntade allmänt att de preussiska trupperna skulle rycka in Kurhessen, om kurfursten icke gaf efter. Emellertid öppnades kamrarne här med ett tal, som ministerpresidenten-prins Hohentohe uppläste. I detta apprepades ministårens bekanta liberala löf:en, utlöfvades . budgetens specialisering, sramläggandet genast af 1863 års budget, ipphäfvandet af skatteförhöjningen från den I Juli, militärbudgetens nedsättande tills vilare, ett ofördröjligt afslutande af handelsPA De med Frankrike med flera angenäma saker, som voro beräknade att framkalla in behaglig sinnesstämning bland represenanterna. För samma ändamåltillkännagafs ifven, att den fordna liberala ministerens agförslag åter skulle framläggas, men diswussionen öfver dem skulle först i vinter ga rum. De vigtigaste ställena i talet voro ikväl de, som rörde den utrikes politiken. Jm Danmark yttrade man sig i talet på ett temligen förbehållsamt sätt; desto omständ:ligare var ministåren i afseende å Kurhessen. Man tillkännagaf, att kurfursten skulle iterkalla valordningen (hvilket sedermera kedde) och att Preussen beslutit att draga örsorg om, att 1831 års författning genast iterstäldes. Man antydde att Preussen ännu notsåg bestämda förklaringar af den kurressiska regeringen och ott man för alla ändelser skulle veta att iakttaga landets zärdighet. När nu allmänheten fick kännelom om. notens affärdande iill Cassel, väckte tenna åtgärd stort uppseende. Man trodde tt Preussen ändtligen gripit sig an och vid letta tillfälle ville -godtgöra felet vid Olmniälz. I går inträffade också underrättelse, itt kurfarsten afvisat det preussiska ultima