Aftonbladet – 24 maj 1862, sida 2

ver hans upprörda utseende, gjorde en rörelse liksom för att draga sin arm ur hans. Detta lyckades dock ej, ty han tryckte endast hennes hand fastare intill sig. Jag måste säga er detta, antingen ni vill höra det eller ej, sade han litet häftigt. Det är en dårskap att lägga snaror kring det träd der aldrig någon fågel bygger bo, och då jag hyser en önskan, föresätter mig ett mål, så mäste en hoppets ledstjerna stråla deröfver, lysa mig dit, om jag ej genast skall uppgifva hvarje försök att hinna det. Det är en obotlig dårskap att grunda en verld af förhoppningar på en dimma, som skall fly bort och störta dem alla. — Bessy Calverton, jag ämnar bedja er gifva mig hopp om att en dag få kalla er min hustru.? ?O, sir! Jag har aldrig tänkt — jag kunde aldrig ana detta! Släpp min hand, jag ber er, och tala ej mera derom.? Vill ni då tänka derpå? Vill ni i morgon låta mig veta hvad ni-beslutit? Jag måste säga er, Bessy, att ert vistande un: der mitt tak har skapat en ny verld för mig, har lärt mig att hoppas på en framtid, som kanske skall göra mig till en annan menniska. Här, Bessy, är ett omvändelseverk, ett arbete för er — skall ni vilja företaga det? Skall ni lita på mig, gifva mig rätt att beskydda er emot dem som ni förtrodde er till och som besveko er? Skall ni tro att denna strälva arbetare, som nu håller er hand i sin, har ett varmt och äl skande hjerta och vill göra allt för er lyc ka? Ni blir 1ädd för mig — det var också orätt af mig att bryta de bojor som så. länge fängslat alla mina bättre känslor, men jag kan ej lefva i ovisshet och måste veta det bästa eller det värsta. Jag har ännu aldrig fruktat för det sednare.? Han släppte hennes hand och blickade framför sig som om han i nattens mörker sökte finna svaret på sina frågor. De van. drade nu med hastiga steg iramåt, liksom angelägna att undslippa stundens förvirring