ibland ej, passande för något annat sällskap än mitt eget. Farväl, mrs Wessinger, Och innan den välmenande gumman ens hunnit svera ett ord; var han redan borta, BN har rakt drifvit honom ur huset, min fruX, lydde faderns välvilliga anmärkning; och söndagsaftonen är den enda stund på hela veckan som man har en smula trefligt af honom. Det gör honom godt att komma wu, svarade mrs Wessinger. Det syns minsann att han behöfver det. Huru? Han är sjukX, fortsatte mrs Wessinger, oeh om singen af er blandar sig ; och håller honom ifrån den olyc verhålen och de der oändliga tr och plåtarne, så slutar, det aldrig v. Göde Gud, mrs Wessinger, ni skr slag på mig!4 utropade den förskräckta modren. satHan arbetar för mycket; ni måste föhindra det.: Hindra honom att arbeta ! utropade mer än en af de närvarande, som alla insågo det omöjliga deri. Jag skulle gömma hans verktyg, om det ej funnes något annat sätt, sade mrs Wesinger. Menc ni; arbetar lika mycket sjelft, sace Stephen. -—. Nej, det gör jag inte, och om jag ock: gjorde det, så betydde det ingenting, tyjag behöfver ej tänka på min sysselsättning: men när man arbetar både med bufvud och händer, arbetar med sina tankar, som kanskedertill äro plågsamma, då, tro mig, då står: inan iote länge ut dermed. Hvad menade han medattsläta en långvarig strid? sade jLucy; Han, talade ej