Aftonbladet – 23 maj 1862, sida 2

SIngen motgång eller olycka som jag ej på en vecka skulle glömma?, sade a sakta, upprepande Hugos ord; tror ni det, Bessy? ?Nej, och Hugo tror det ej heller, det är jag viss på. Somliga motgångar skulle kan ej heller mycket oroa sig öfver tror jag. Men han har rätt deruti, att jag är tanklös och lätt-sinnig, och han förstår att bedörha men: niskor. Dock tror jag att det finnes en glädje, en förhoppning, som Atminstone i litvet kommer menniskohjertat till del, och ulle denna enda förhoppning krossas, så ljer bjertat med, tror jag; skulle den rycas bort, och endast förtviflan återstå — men det går dock oftast så, kanhända. Ville ni önska mig bättre lycka i detta afseende, Bessy? w Hon tvekade. Men det kunde ju ej vara något ondt i em sådan önskan, oc) hon viste för öfrigt ej hvaruti hans förhoppning bestod — hade hon ens rättighet att veta det? Ja, hon önskade att lyckan måtte stå honom bi, eller att, i motsatt fall, han skulle öfvervinna sin motgång med samma lätthet som hans bror förutspått. Ni önskar således, Bessy, att jag skall ya i hvad jag nu tänker på, hoppas pärt EJ, svarade Bessy, utan att se upp, det är väl ingentiog ondt deri, vill jag ro? Ni vet ej hvad ni önskar mig4, sade han i ändå lägre ton, Soch, Bessy, om du visste, om jag vågade ...? Han afbröt sig sjelf, och då tystnaden blef blott långvarig och plågsam, fattade Bessy mod, ehuru hon nyss, intagen af tvifvel och förvirrad af en underlig känsla af sällhet, vändt sig bort, cch såg upp på ho