hon nu kände sig så lycklig, hvarföre hennes steg voro lätta, hennes hjerta gladt och hvarföre tanken på El-Dorado? sjönk allt: mer; i: bakgrunden af det förflutna? Tänkte hön väl i sin ensliga kammare; vid det-obetydliga arbete hon ibland erköll, på hurunderligt händelserna gestaltade sig? Anade hon väl orsaken till sin-lycka?: -Kunde hon hafva trott, när bon första-gången såg Stephen Speeklant vid den lilla Aberogwinfloden, -kunde hon ens nu tro hvad? Hon visste det knappt sjelf, och hon var nöjd med denna ovisshet, hon fruktade nästan att tagas derutur, ty hon var ung och ängdomen älskar ovissheten, emedan den bär hoppet i sin famn, : d Hon kunde ej glömma Stephens talande blick, den der aftonen då Lucy frågade om han tänkte på att gifta sig. Men hvarföre skulle han just mena henne, då han undrade hvem som skulle vilja förena sitt öde med hans? Det kunde ju finnas någon annan ung flicka, som älskade honom så, som detta ädla hjerta förtjenade att blifva älskadt, och det skulle ej förundra henne om denna förmodan en vacker dägskulle besanna sig. Hans sättemot henne Var vis: serligen helt annörlunda än förut, men Hugo var ju ocksåtörändrad i-detta afseende, och det kunde helt naturligt komma af det dagliga umgänget, som gjorde att de -ejmera voro främmande för hyarandrar Och dock — kunde hon väl med likgiltighet bemärka att Stephen hvarje söndag följde henne i kyrkan, att han beständigt-såg på henne så snart han trodde henne vara alltför syssel: satt för att märka det) samt att han ältid sökte skaffa sig plats vid henhes sida, då han någon afton var hemma. Och då Bessy äg sig uti spegelntfekte hörn att hon någon gång sett fulare an-igten