Och Hugo, som har en så ypperlig röst!4 sade Stephen. ?Bessy, försök om nriej kan röra detta stenhjerta.t CO, min önskan är af ingen betydenhet för honomX, svarade Bessy undvikande. Hugo vred sig otåligt på stolen, rynkade ögonbrynen med en förgrymmad min, men skrattade sedan hjertligt. 4Ett sådant vilddjur jag måste vara, sade han; Miss Calverton betraktar mi med verklig fasa och-är rädd att jag skal bita hufvudet af henne. Jag har ju sagt hundrade gånger, att det är endast när man hindrar mig i mitt arbete, som jag blir förtretad; nu ligger ju arbetet på hyllan och jag sitter sysslolös Här. Det vill säga att ni är vid godt lynne, mr Hugo; sade Bessy, och att man kan våsa bedja er om en sång?4 SFörsök. Nå, så ber jag er — gör mig det nöjet att sjunga för oss. Hugo började. genast en gammal engelsk ballad... Han:hade. en djup och omfångsrik basröst samt sjöng med mycken känsla och uttryck den klagande! melödieny som loekade tårar i Bessys mörka ögon. Hon hade ej förr än nu anat att det fanns den ringaste poesi i Hugos natur, orh hade väntat sig någon folksång, full af trots mot fiendör och fransmän: Men nu hade han istället sjungit en enkel, hjertlig sång, och sjungit den så, som endast de, som känna ojupt och innerligt, kunna göra det. Hon misströstade om att någonsin fullt förstå denna besynnerliga man, men hon kände att det skulle göra. hemmet bra mycket gladare; omhan ejalltid: hade! så mycket att: göra: Ja, det var en-glad afton, och ett återsken af dess glädje tycktes länge hvila öfver :Bessys lif, Blörstod hon väl hvarföre