Aftonbladet – 20 maj 1862, sida 2

— Att Kina skall få en representationsförfaltning är en dagens nyhet, som allmänheten säkerligen skall finna öfverraskande. På förslag af den reformatoriske prins Kung, som är i regeringsrådet president, har den unge kejsaren utfärdat en skrifvelse, innehållande grunderna för en folkrepresentaton. Denna skall bestå af ett proviocialråd som skall sammankomma i hufvudstaden två månader hvart år. Hvar provins skall sända två deputerade, hvilka af kejsaren väljas bland 10 personer, dem provinsens guvernör föreslår. Guvernören uppgör förslaget i samråd med 50 personer i arten af mandarinernas och de lärda: klass. De deputerade utväljas för 6 år och bilda en församling, hvari tio ledamöter af hemliga rådet, de tio ministrarne och de tio understatssekreterarne hafva säte samt hvari prins Kung förer ordet. Hvarje ledamot af provincialrådet skall hvart år till rådet ingifva en promemoria öfver ställningen och önskningarne inom hans provins. Sedan ordföranden och hans bisittare funnit promemorian tillräckligt vördnadsfull, framlägga de den för kejsaren, representerad af regeringsrådet, och detta råd vidtager i anled ning deraf de åtgärder, det finner nödiga. Det är, som man ser, en ganska ringa början till en representativ författning, men för att vara ien så ultrakonservativ och antiquerad stad som Kina är reformen ju ändock ganska vacker. Det var icke stort mera hvad Preussen fick på 1840-talet. Frankrike har i sjelfva verket ej mycket mera i denna stund, och Sverge har någonting på visst sätt ännu mera antediluvianskt i sina fyra stånd.