Aftonbladet – 17 maj 1862, sida 2

tes hafva varit hans första och enda, och minnet deraf bragte rodnad på hans kinder och glans i hans blick. Och Bessy tyckte också om att tala om sitt fordna hem, och om de få dagar Stephen der tillbragte, om de förtjusande sagorna och Get olyckliga öde som öfvergick den vackra boken, hvilken han vid afskedet skänkt henne. Vidare hade han mycket att säga om inr Davis fel och förtjenster, och Bessy fann sig mer än en gång helt lifvad af att taga sin onkels parti, hvarvid hon ofta förifrade sig och höll långa tal för att öfverbevisa Stephen, ända ill dess dennes bjertliga skratt öfvertygade henne att han tvistat med henne erdast för att roa sig åt det lifliga sätt, hvarpå hon försvarade sin barndoms vårdare. Ni vill bara retas med mig, sade hon ibland. Jag erkänner mig skyldig, Bessy, men liksom min gamle far är jag litet obarmhertig i fråga om bidragen till en förströelse7. Och det synes mig sålöjligt att höra er försvara den lille, bistre metodisten, som ni ändå rymdelifrån den der töckniga dagen. Jag har blifvit klokare nu, hoppas jag. Ja, och vackr... ja, och bättre i alla afseenden, sade Stephen; men jäg ser fars2ubben betrakta mig med forskande blick, och jag är väl ej 8å sjuk, så att jag har rättighet att vara tråkig. Kan inte jag spela ett parti med er far? sade Bessy, jag tror mig förstå det ädla spelet nu.t Nej, pi är ett arbetsbi, och det är inte jag, Bessy. Han kallade henne alltid Bessy nu. Det stela ?miss Calverston? öfvergick snart till miss Bessy? och småningom försvann titeln miss? aldeles. Bessy vur ru heltoch hål ict hemmastadd vid Seymour Street; hon förstod att värdera verkliga vänner. Stephen öch Lucy kunde gerna hafva varit hennes brör oc ster ända sedan barndomen, så goda och bhjertliga voro de emot henne, och fadren och pic vu voro nästan