Vidare anmärker han, att den i Katarina gällande konventionen icke uppmuntrar till att följa exemplet. Insändaren, har knappast hört något missnöje med densamma. Skulle sådant verkligen ega rum, må man i sansing undra ätt detta missnöje ej gaf sig luft-då frågan om dess prolongation förevar — den astställdes ifråo början nemligen endast för år — utan att tvärtom församlingen var nse alt begära dess prolongation på ytterligare 20 är, utan att någon votering bevöfde ske, ja utan att knappt någon röst nöjde sig deremot. Vi komma nu till det förnämsta bland alla skast artikelförfattaren gör emot den före; agna regleringen. Presterskapet är redan srut fullt tillräckligt för behofvet, menar wan; hvilket bäst visar sig deraf, att det kan ia tid för många andra göromål, som allske höra till tjensten. Ja, häri har artikelförfattaren fullkomligt rätt. Det är fullt tillrieckligt för den närvarande kyrkliga inrättaingen. Det skulle säkert heller äng ha illit någon menniska in att föreslå någon irökning i deras antal, om denna inrättning sulle förblifva oförändrad. Men härmed visar artikelf rfa taren, us han allsicke gjort ;:g reda för hvarom frågan handlar. Hvad ir och måste presterskapet i det hela bli ned den förhandenvarande kyrkliga inrättingen? Jo, till en hufvudsaklig del endast suggar i det maskineri, hvigenom den kyrkiga ritualen upprätthålles. De predika, skrifta och bestrida hvad till gudstjensten vörer; de döpa barn, viga och begrafva, då de derom anmodas; de gå på sjukbesök och ;å att mäkla fred mellan oeniga makar, dit ie kallas; de äro för öfrigt tillgängliga för lem, som söka råd och tröst i någon samvetsangelägenhet eller ledtråd i någon relisiös fråga. Då dessa sednsres antal vanli sen icke är stort, kan dettå icke synnerlisen upptaga deras tid; det medgifves gerna. Ja äfven kyrkoherdarne, som hafva mera att söra än komministrarne, äro dock utaf detta illt icke så upptagna, att ju ej tid för åtskilliga göromål utom tjensten står dem åter. Ville de åter lära känna sina församlingar, söra gig noga underrättade om folkets seder och tillstånd, ingå så i den fattiges som i !en rikes boning och söka underhålla med tem någon fortfarande gemenskap, verka med ett ord för ett förbättradtreligionsoch sedetillstånd, så äro de stora församlingarne :ned ända till 16,000 invånare härtill alltför stora. -Blotta tanken på denna stora mängd skulle afskräcka något hvar från att ens försöka det. Presten -kan under sådana förhållanden svårligen: göra något mer än fullgöra de officiella funktioner, som tillhöra hang kall, samt för öfrigt söka fullgöra på bästa sätt de särskilda tjensteuppdrag hvarom han anmodas. Det är i detta förhållande det framställda förslaget har till ändamål att tillvägabringå en förändring. Grefve Hamilton och församlingarnes deputerade hade, såsom insändaren håller före, ganska rätt i sin åsigt, då de som vilkor för en förbättrad själavård framställde de stora församlingarnes fördelning i:mindre själavårdsdistrikter, för hvilkå en: prest kan. räcka till, samt upphörandet af sportelväsendet och erhållandet af beslämda löner. På landsbygden bidraga redan folkeis mer enkla lefnadsförhållanden och sysselsättningar till. underhållande. af bättre seder och gudaktighet. Men säkerligen bidrager äfven presterskapet icke litet härtill. Församlingarne äro der oftast föga fol:rika. Presten kan inom kort der lära känna hvar och en. Umgås han vänligt med och besöker dem. olir han snart allas vän och förtrogne. De lyssna gerna till hans föreställningar och råd. lätt kärlekens band kuytes. De öppna sina hjertan för den älskade själasörjaren; de göra honom sina frågor och begära hant pplysning bäde i ett och annat hänseende: Otroligt är, hvad en prest med allvar, nit skicklighet och oförtrutenhet der stundoni san uträtta. . Och för att .cke omöjliggör detta välgörande inflytande genom försam ingars alltför stora folkrikhet, har mån p ednare tid iått i föriattning om pastorater nas: delning uti mindre. Det är att här in öra ett analogt förhållande, så vidt som detta kan ske utan byggandet af nya kyr sor, distriktsfördelningen åsyftar. Insända -en känner mer än väl de många svåra för. bållanden, som här skola motverka till oci med det allra varmaste och visaste nit. Men något kan likväl göras, om hvarje prest få ett verksamhetsområde, för hvilket han ka räcka till. Han blir som distriktslärare sitt distrikts egentliga prest; och redan detta försätter honom i en helt annan ställning än. hvari han förut, såsom blott en af presterskapet i församl.ngen, stod. Detta distrikt är nu anförtrodt honom; han blir fu en som icke blott mottager besök, ut: nn sjel! besöker. Och otvifvelaktigt är, ett, om har. är nitisk, skicklig, kärleksföll och allvarlig. det främmande förhållahde skall upphöra. som nu mellan honom och församlingen van-; ligen eger-rums En missledd ech förvänc) gudaktighet, mot hvilken han i nu varande fi förhållanden ingenting förmår, blir han ock härigenom bäst i tillfälle att motverka. Ariikelförfattar n jemför presten med läkaren, och nenar, att likt den sednare äfven den förre endast bör vara till för der som söker och — betalar honom. Så hand lade likväl icke Kristus sjelf och hans apostlar. Men fall gifvas, då äfven läkaren måste utan kallelse gripa in: -En-pesty,;sob. hotar smitta hela samhället, tillåter man icke ohämmadtutbreda sig. Att åter genom la-. ster och vanarter hela generationer förderfvas, föräldrar öka sig I mängd, som:hvarken ha förmåga att vårda sig om, långt mindre uppfostra de barn, som växa tupp under deras ögon, skulle man lugnt åse. Man vill ej pökosta en skilling för ait till vägabringa en reform, som gifver någon utsigt till förbättring i eländet. I sanning en bjertlös kallblodighet, som vi dock äro långt 2 0 KT EE fö I TE ar BR FE EFT ES EE fa fre nd send) frn rt ft RA oe a KJ Ef frn PR LL Ek kn KT FR KY IEA BRL Jr rn En ÄR 2. PH RR Högt än ER Fr Jä JR RN I tl PJ Or me in