att kunna verka för folket och yonerhet i för det kära Venedig. HtHennes första man I Pietro, ädel, ridderlig och trogen, faller ett offer för Venedigs politik, här representerad igenom Biancas stylmoder, Lucretia Grimani, i och det är på hans graf som hon besluter sig att gifva fursten sin hand. Naturligtvis har hennes äldre förhållande till den sednare ej här blifvit vidrördt annortunda än såsom en vanlig hofgunst. Frans framträder i allmänhet mindre tyd-igt; mera deremot kardinalev, som efter eit misslyckadt försök att medelst en förgiftad hostia göra sig at med bror och svägerska reciterar med djup och ädel pathos en patriotisk dithyramb. Den vackraste och minst sjelfviska karakteren i stycket är Santo di Girolama, hvilken, af försmådd kärlek till Bianca blifven prest, Oomintetgör Ferdinands förgiftningsplaner och slutligen sjelf sammanviger sin ungdoms flamma med storhertigen. Hväd kritiken i förevarande skådespel har att anmärka är, att det mera kan betraktas som en skizz än som ett helgjutet drama, att-det saknar enhet, och att intresset ofta drages från hufvudföremålet till biintriger samt att motiverna ofta ej nog tydligt framträda. — Bland styckets förtjenster vilja vi deremot räkna först och främst en i allmönhet ren och ädel diktion, här och der likväl något vårdslös, såsom i användandet af uttryck sådana som nobelman, en föga väcker angli cism, ech dåling. Vidare bör man erkänna ett behörigt iakttagande af kostymen hvad det lokala angår. Hvad åter tidskostymen angår förekommer åtskilligt att anmärka såsom t. ex. när fursten yttrar. sig i franskt hofspråk, en sed för sextonde seklets Italien tullkomligt främmande. Lyckligast är fört. i de lyriska partierna, hvilka vittna ej mindre om talang i form än poetisk anda. Strengnäs Dom-Capitels utslag, underdåniga förklaring äfvensom utlåtande till Riksens Ständers Justitie-O -budsman i det s. k. Hallinska målet. (Strenghäs, Lundberg 1862) Vid ett besök i bokhandeln påträffade vi härom dagen denna broschyr då sid. 8:0),): medelst hvilken domkapitlet i Strengnäs vädjat till offentligheten. Då vi hvarken sett denna skrift annonserad eller hört den omtalas, hå vi härmedelst velat fästa uppmärksamheten på densamma, för att derigeaom i vår mån bidraga till uppfyllandet åf den vigtiga regeln: audiatur et altera pars. Hvad angår de särskilda handlingar, som i brocshyren innehållas, så äro den första och den andra, nemligen domkapitlets utslar och dess förklaring till K. M:t, förut temligen bekanta och vidlyftigt diskuterade. Deh iredje åter, utlåtandet till justitieombudmannen, i hvilket den formella processuelta sidan af saken afhandlas, är någonting nytt och anse vi det vara en gärd åt billigheren att i korthet redogöra för densamma, förbehällande oss att framdeles i särskilta artiklar underkasta resonnementerna en granskning. Man har dels bestridt domkapitlets bebörighet att upptaga och till slutligt afgörande handlägga berörde mål, dels ock klandrat dess åtgärd att ställa besvärshänvisningen till Kongl. M:t. I förra afseendet hänvisar domkapitlet till kungliga brefvet af den 7 December 1787 6 1, som stadgar, att det tillhör konsistorium att upptaga och afgöra alla de mål, som röra en prests förhållande i embetet och ankomma på föreställning, afhållande från -tjeasten på visb tid eller embetets förlust. Nu heter det visserligen i 6 af samma kongl. bref, att efrån ofvannämnda mål undantagas de som angå religion eller söndring och affall från den rena Evangeliska läran, med hvilka efter förra författningarne kommer att förfarast, hvilket synes från konsistorii pröfning undantaga de mål, som angå religion eller söndring och affall från den rena evangeli ska läran, äfven då sådant inträffar med en prestman. Men vill man åt orden ofvan: nämnde mål gifva en så vidsträckt tydning, att de skulle omfatta alla de föregående SS. ifven den första, så komme man till den slutsats, att konsistorierna icke finge dei minsta befattning med presters äfven ringa: ste. embetsfel, hvilket vore en. orimlighet: Genom en analys af alla det kongl. brefve föregående författningar, efter hvilka — so det heter i 6 — kommer att EE i 0 Wo Ro Cr tm rm R og JM ådagalägger Strengnäs Domkapitel dels at detta undantag ej gäller annat än hvad nästföregående S-förekommer, nemligen pre; sters förbrytelser utom embetet, dels ock at stadgandet i kongl. förordningen af den 20 Januari 1781 derom att Xforum för religions. ! processer blifver allt framgent utan föränd dring K. Maj:ts och rikets hofrätter4 icke kan gälla andra mål än de som röra främmande religionsförvandter, hvilka berörde förordning afser, än mindre upphäfva hvad 6 år sednare uttryckligen stadgas i resolutionen på presterskapets besvär, gifven den 20 November 1786; enresolution, som långtifrån att upphäfvas genom 1787 års kungabref, i detta finner sin bekräftelse och förklaring, enligt hvad uti ingressen uttryckliSen säges. Till försvar för sin åtgärd att lemna en till K. Maj:t ställd besvärrhänvisning, åberopar domkapitlet föreskriften i 244 af kongl. förordningen af den 11 Februari 1687, som icke af någon sednare förordning blifvit upphäfd. Föreskriften i 8 af 1787 års kunsabref, att i alla fall, antingen konsistorium eller domstolen angifvelserna pröfvat, tillkommer det hofrätten att upptaga och skärskåda de besvär någondera parten deröfver nom laga tid anförer?, så måste detta förslås om öfriga mål i eller utom embetet, för hvilka prest kan anklagas, men icke om veligionsmål, rörande hvilka besvärshänvisaing till K. Maj:t genom den 6 redan är bestämd. . Såsom ett bevis, att detta äfven iortfarande varit praxis, och K. Maj:ts egen isigt af ämnet, anför domkapitlet utslagen Tybeckska målet, der K. Maj:t bekräftade