Dramaliserade. minnen från Italien af E—m. I. Bianca Cappello. Historiskt-romantiskt skådespel. (Kalmar 1862.) Den episod-ur Mediceiska husets historia, hvilken förf, lagt till grund för sm dramatiska dikt, må fär till en början med några ord omnämnas, då de flesta bland våra läsare torde sakna närmare kännedom: om denna på tragiska uppträden så rika historia. Frans I, andre storhertig af Toscana (1574—1587), var, jemte sina bröder kardinal Ferdinand och Don Pietro di Medici, de enda qvarlefyande manliga ättlingarne ar denna familj, sedan den äldre grenen redan 1537 genom hertig Alexanders mord utslocknat. Afvikande från sin fader Cosmo I:s politik, hade Frans kastat sig i Österrikes armar, och såväl härigenom som för sitt tygellösa lefnadssätt ådragit sig sin broders. kardinalens, missnöje. För adeln hade han gjort sig förhatlig genom den tili grymhet urartande stränghet, med hvilken han hade bestraffat Orazio Rezzis sammansvärjning, ehuru denna aldrig hade kommit till utbrott. Folkets hjertan hade han från sig afvändt genom de dryga skatter han utkräfde. Såscm ett prof på sederna vid hans hof må nämnas, att hans yngre broder Don Pietro med egen haud mördade sin gemål Eleonora af Toledo i, hennes säng, och samma öde vederfors storhertigens.egen systsr, Isabella, af hennes man, Giordano Orsini. Det var vid ett sådant hof som Bianca Cappello, dotter af en venetiansk ädling, Bartolomeo Cappello, efter att ha emot faderns vilja gift sig med florentinaren . Pietro, Bonaventuri och med honom flyktat till Florens, uppträdde, och innan kort vann storhertigens hjerta. Detta skedde redan före dennes första äktenskap med Johanna af Österrike, kejsar Maximilian II:s syster; men förhållandet till Bianca fortfor under hela den olyckliga furstinnans lifstid, till stor förargelse, och efter hennes död 1578 förmälte sig Frans med Bianca Cappello, som några år förut blifvit enka, hvilket väckte mycken förtrytelse hos alla, med undantag af tepubliken Venedig, hvilken nu offentligen för: klarade henne för sin dotter. Som Frans ende son med första giftet hade aäflidit och han med Bianca ej egde andra barn än ev före äktenskapet född son, hvilken historieskrifvarne för öfrigt anse ha varit under stucken, så var kardinalen presumtiv tronärfvinge. Denne, som alltsedan broderas giftermål med honom, lefvat i öppen fiendskap, försonades slutligen genom Biancas bemedling och understöddes på hennes förböner med penningesummor, hvaraf han var i stort behot.. Han inbjöds att tillbringa hösten 1587 hos sin bror och Svägerska på lustslottet Poggio; stora fester anställdes till hans ära, då plötsligen den 6 Oktober st!orhertigen I usjuknade i feber, två dagar derefter äfven hans gemål, och efter 13 dagars sjukdom båda afledo nästan på samma gång. Ms.sstankar om för iftning föllo på kardinalen; men det påstås, att vid liköppningen inga bevis derå förefunnits. Den nya stor hertigen skickade påfven tillbaka sin kerdi nalshatt, förmälde isig och utmärkte si i allmänhet som regent för kiokbet oci mildhet. Sådan är i korthet den historiska uppräaningen af den sköna Bianca Cappelios letnadsöden.. Onekligen erbjuder henues hi storia ett rikt ämne för romautisk behandling; mest tilläfventyrs den af flörf. icke behandlade delen deraf, nemligen de sednare lefnadsåren, då hon förstod vid sig den flyktiga fursten, samt bådas i tragiska, slut, Tiden för dramat hsr fö förlagt till omkring 1574, Frans I:s första regeringsår... Händelserna börja här med Biancas kärlek till Pietro och iHv:t från Venedig, och sluta med hennes giftermål med