Aftonbladet – 8 maj 1862, sida 1

SA At RET NR a Eda VER ORRe UI AE Ing komna. Och när nu efter 11 års förlopp saken efter så mycken tidsutdrägt kommer till den punkt, der det blir fråga om att låta någonting praktiskt geaomföras, i hvilken form visar den sig då? Jo, helt enkelt såsom en penningefråga — en fråga om ny skatt och tunga på hufvudstadens invånare. Man har visserligen försport, att komiterade äfven skulle ha sysselsatt sig med andra ämnen, som mera omedelbart sammanhänga med själavårdsfrågan, t. ex. om kyrkliga visitationer, presternas skiljande från åtekilliga verldsliga bestyr, husförhörens förändring m. m.; men derom förspörjer man nu officielt ingenting; det är i första rummet icke fråga om någonting annat än om penningar. Får man blott bra med penningar, får man blott ansenliga prelatlöner, grundade på en fix beskattning, så nog blir det sedermera tid att tänka på själavården! Vi bekänna uppriktigt, att denna metod att afbjelpa de öfverklagade bristerna synes oss vara något besynnerlig och förutsätta nog mycken naivit hos dem, som öfver detta förslag skola besluta. Vi kunna finna någon rimlighet deri, att de stora hufvudstadspastoraterna fördelas uti distrikter, af hvilka hvarje handbafves af en bland paetoratets ordinarie prestmän, men hvarlöre en af dessa distriktsföreståndare skall stå så högt öfver de andra i lön och i detta hänseende bli ett slags biskop, det mäkta vi icke inse. Betraktar man närmare de lönebelopp, som i förslaget blifvit fastställda för Stoekholmska pastorerna och hvilkas utgående i så hög grad skulle komma aft betunga den del af hufvuds adens invånare, som mest tryckes af skatter och afgifter af alla möjliga slag, så häntyda dessa belopp sparare på en verldsligt sinnad hierarkis ständigt stegrade anspråk på vällefnad och ttre glans, än en Kristi tjenares anspråksösa utkomst. Det är väl sannt, att hare trägen och trogen arbetare är sin lön värd, och att kyrkans tjenare ingalunda få ställas så på förknappning, att de derigenom sjunka ed råhet eller alldeles nedtryckas af timliga omsorger. Men till en motsatt och minst lika tarlig ytterlighet förfaller man, då man för kristna prester fastställer inkomster, hvilka — tillsammans med ötrige medelbart eller omedelbart genom tjensten förvärfvade emolumenter — utgöra en summa, som synes kunna till större fromma för församlingen användas. För att visa, huru härmed förhåller sig, vilja vi endast framdraga tvenne exempel. Nuvarande pastor i Klara skulle enligt förslaget ätvjuta 10.000 rdr, utom boställe. som väl är xärdt 1500-rdr, men här blott u pptages till 1000 rdr; dessutom är han (enligt 66) oförhindrad ait fortfarande uppbära 67 tunnor I kappar kronotionde, hvilka äfven böra beräknas till omkring 1000 rdr, hvartill slutligen kommer ett arfvode at 1500 rdr såsom fullmäktig i rikets ständers bank, hyilken befattning herrar kyrkoherdar i Klara, såsom valbare i presteståndet, alltsedan riksdagen 1834—35 fortfarande innehaft. Summa 13,500 rår rmt. — På samma sätt skulle pastor i Maria i ordinarie lön, boställe, kronotionde och såsom fullmäsvtig i banken årligen tills vidare åtnjuta minst 10,000 rår. Besirnur man nu, huru ringa en mängd sf deras ståndsbröder till sit uppehälle bekomma, samt huru inom det verldsliga samhället äfven efter senaste betydliga lönetillökningar flere chefsplatser hafva en lön af 4500 —5500 rdr sig anvisad, med förbud att derjemt bekläda andra befattningar, att rikets högste domare — justitieråden — i: ett för allt bekomma 8000 rdr, presidenterne i rikets kollegier 9009 (hvilket redan af mången anses alltför mycket) och de konsultative statsråden 12,000 rdr, så torde — vid jemförelsen — den slutsats ligga nära till händs, att såväl rättvisan och billigheten, som församlingarne och — icke minst — det andliga ståndet sjelft bäst skall ses till godo, om lönerna fastställdes till belopp, mera motsvarande verkliga behofvet och presiens sambhällsställning. Äfven kunde förbud för andra befattningars skötande med fog ifrågasättas. Att kyrkoherdebeställningarnes puvarande innehafvare ej vilja medgifva någon nedsättning i sina hittillsvarande inkomster är naturligt, men vi äro öfvertygade att derest en sådan vid blifvande Iedigheter beslutes, lämpliga sökande ej skola fattas. Det föreslagna aflöningssättet blir sannerligen för husegare, näringsidkare, tjenstemän och familjefäder i allmänhet i så hög grad betungande, att omtänksamhet härvidlag nog torde vara af nöden. Fastställas så höga aflöningar för kyrkoherdar, torde det ej dröja länge förrän nya anspråk på andra håll väckas; jemförelsen gifver vapen i händerna på dem som vilja hafva mer, och huru långt vill man ej då uttänja konseqvenserna. Försla et, att de skattande skulle aflöna en adjunkt i hvarje försemling, gör den hierarkiska och prelatensiska andan i det hela ännu mera påtaglig, Pastorerna skalle härigenom bli prelater, som hufvudsakligen hade att representera den kyrkliga makten, äran och herrligheten och hvilka för sina stora inkomster egentligen icke hade att göra någonting, utan kastande den egentliga vården om sitt distrikt på adjunkten, blott hade för sin del den mycket beqväma, men obestämda inspektionen öfver det hela. Någonting som deremot kunde vara af verkligt intresse för församlingarne, men som här är alldeles förbisedt, vore om sär: skilda kyrkoskrifvare? ensiälldes, i likhet med de s. k. ecleres, hvilka i Eneland föra kyrkoböckerna och för dem ausvura. Genom dessa skulle de hopade görov en mängd skrifverier kunna lättas, oten åsidosättande af nödig ordving och noggrannhet. ö Bland förslagets orimligheter vilja vi särskildt påpeka den att de, som icke tillhöra de statskyrkliga församlincarne ändock skulle