Aftonbladet – 2 maj 1862, sida 2

lig och gammaldags ut som förenämde herre. Hans stämma var emellertid sträfvare och han höll sig mycket rak i ryggen och uppbar sitt hufvud med en viss värdighet, något som aldrig Charles Edwin i hela sitt Hf förmått tillegna sig. Han fordrade: äfven mycken uppmärksamhet af sin omgifning, ty Stephen hade knappt talat tio. ord vid. Bessy förr än fadren slog honom på axeln och pekade på kortleken. Luey kan ju samtala med miss CalvertonX, sade han, och bedja henne vara hemmastadd.. Det är ej så ofta, gudnås, som jag kan få mig ett parti eller.som det finns någon godsinnad varelse — jag menar inte dig, ty du är alltid beskedlig — som vill spela med mig, så att jag åtminstone för en stund kan slippa tänka på alla mina olyckor. Och doktorn sade att jag behöfde så mycken förströelse som möjligt. Hugo såg upp från sitt arbete ett ögonblick, ryckte på axlarne, men sade ingenting, utan lutade sig genast öfver pulpeten igen. Mr Hugo är lik migt, bade mrs Wessinger, hvars synål blixtsnabbt iläde upp och ned, han har ej godt om tid så här dags på förmiddagen. Viljan har han, men icke förmågan. Inte jaet viljan heller, för tillfället åtminstone, svarade mr Hugo sträft. Ah, din egen vilja har du nog, inföll modren skyndsamt, du är skuld till mina nervåttacker i dag. ; SCHuru så?4 Och det-var ej något blidt ansiute som denna gång blickade upp: från arbetsbordet. Du har ju stängt ut all dager från det här fönstretX, svarade modren, och vid det andra sitter du sjelf. Utsigten åt den dystra kyrkogården plå