Aftonbladet – 1 maj 1862, sida 2

hon såg något orätt eller orättvist, sami kunde rätt väl försvara sig sjelf mot hvarje sådan beskyllning. Men hon var.alltid, som vi äfven få se, redo när man begärde hen. neg hjelp, och hon skyndade lika gerna till vän och ovän, alltid med förklädet fullt a tygkängor, på hvilka hon sydde under vä gen, ungefär som Bessy påminde sig att de flitiga qvinnorna i Wales brukade sticks under sina vandringar i bergen, samt val inom några ögonblick tvärs öfver förstugan. uppför trappan, eller i rummet bredvid hos dem, som behöfde henne och som gladde sig åt hennes blotta närvaro. Det finnes ganska mången mrs Wessinger just bland Parbetsklassen? — denna klass, om hvars vanor och lidanden vi oftast misstaga oss. Antingen förakta vi dem helt och hållet eller ock framdraga vi derur någon onaturlig och omöjlig hjelte eller hjeltinna sarnt göra dem till hufvudfiguren i en roman, och båda dessa åsigter äro vanligen lika oriktiga. ; Det var måndag — början af den andra vecka, som Bessy tillbragte i Snowfields — och mrs Wessinger och hennes skyddsling voro ifrigt sysselsatta med sitt vanliga arbete. Det hade blifvit kallt igen och sy bordet stod närmare spiseln än vanligt. Bessy satt tyst och tänkte på Lotty samt önskade att hon snart måtte få höra något från henne. Mrs Wessinger hade hört Lottys historia, ty Bessy hade utan förbehåll berättat allt, hvad som rörde hennes förflutna lif, och gissade genast af uttrycket i Bessys ansigte att hon tänkte derp och på sin syster. . CDu tänker på din stackars syster, Bessy, sade hon och såg upp. Har jag icke mer än en gång sagt dig att det ej är värdt att tänka derpå och att man ej bör sörja öfver