ningar, hvilka äro förnärmande för kejsarens värdighet eller skymfliga för regeringen. l. Denna artikel kommer säkert icke att antagas af lagstiftande kåren och regeringen bereder sig sålunda ett nytt nederlag. Det ser ut som ville man begagna teatdrarve till politiska manifestationer. Nikänner uppträdet på Odeonoch Vaudevilteteatrarne. Man fruktade nya meanifestatio ner vid första representationen på Porte S:t Martin af hr Sejours stycke les Velontaires de 18147, sow har för ändamål att upplifva känslorna för kejsardömet. Det är säkert att ungdomen i klubbarne hade förenat sig med studenterna ech att man försäkrat sig om bistånd af blusern2. Man hade öfverenskommit att när på scenen lefveropen för kejsaren skulle höjas från salongen låta dThöra marseillaisen och att begära dacapo på abdikationsscenen. Men stycket har helt och hållet blifvit omarbetadt. Allt com var sårande för -de öfriga partierna, allt som I kunde lina sig till allusioner och deribland abdikationsscenen har blifvit uteslutet. Det är i sjelfva verket icke längre den romerska frågan, utan det mbördes förhålflandet mellan Frankrikes begge representanTter i Rom, som under sednaste tiden utgjor: föremål för dagliga öfverläggningar och otaliga intriger. I den romerska frågan är kejsaren för ögonblicket fast besluten ati upprätthålla status quo ochidetta hänseende råder en fullkomlig öfverensstämmelse emellan hono.:, Victor Emanuel och Ratazzi. Hvarken kungen eller hans förste minister önskar att för närvaramde ockupera Rom. ty begge äro öfvertygade om nödvändigheten att organisera och befästa det enhetsarbete, som redan skett, och de inse att berxittningen af Rom, långt ifrån att med föra en lösning, endast skulle leda till nya svårigheter. Men sådan är icke uppfattningen hos den italienska enhetens anhängare i Frankrike. De ådagalä.ga mera otålighet och yrka att de franska trupperna utan uppehåll måtte lemna Rom och, såsom preliminärer dertill, general Goyon genast återkalias. Vid sin ankomst till Paris har markis de Lavalette vid framställandet af sina omål mot Goyon funnit mäktigt understöd hos prins Napoleon samthr Thouvenel, Persigny och Morny. Utrikesministern har så bfligt omfattat ambassadörens sak, att han låtit framkomma en föga allvarligt menad hotelse att aigå, om full upprättelse icke lemnades hans skyddsling. Efter Lavalettes ankomst ha otaliga underhandlingar egt rum, och ett ögonblick trodde man or nom viss om segern. Kejsaren, tyst och sluten såsom alltid, hade dock ingenting afgjort. Slutligen förklarade han sig vilja bibehålla gällt in statu quo: general Goyon vid det militäriska öfverbefälet och Lavalette vid sin post med instruktioner, närmare bestämmande de begge representanternas ömsesidiga attributioner. Under det dessa underhandlingar pågingo anlände madame Goyon till Paris för att hos kejsaren försvara sin man. M:me Goyon önskar icke att hennes man nu återkallas, för att icke se honom förödmjukad, men scm hon icke delar dennes hängifvenhet för den helige fadren, har hon för kejsaren uttryckt sin lifliga önskan att general Goyon snart måtte erhålla en annan bestämmelse. Kejsaren har ännu icke sagt sitt sista ord. Han-tänker på en ny korsbination. S Mexiko-affären hotar att för Frankrike medföra stora svårigheter. Att England dragit sig tillbaka utgör ett nytt bevis på huru föga befästad alliansen är emellan de begge länderna. Det är visst att den politiska kombination, som kejsaren hade grundat på denna expedition, icke har någon utsigt attyckas och att den kejserliga reger ngen utan någon nödvändighet liksom utan någon fördel dragit öfver sig en ny fråga, som svårligen kan lösas... Spanien vågar ännu icke draga sig ur spelet, men general Prim fullföljer endast sin personliga ärelystnad. General Lorencez, som är försedd med bestämda order att tåga mot Mexiko, har förmodligen längesedan intagit denna stad, men om detta icke kan möta stora svårigheter, blir det säkert svårare att der bibehålla sig. Man frågar sig hvad nytta Frankrike kan draga af ett nytt sakernas tillstånd i Mexiko, som skulle kunna uppväga de uppoffringar, hvilka derför redan äro gjorda och än ytterligare måste göras. Prins Napoleon visar åter stor missbelå tenhet med kejsarens ministrar, sedan de vägrat anförtro ledningen af la Presse åt hr de Girardin, som kraftigt understöddes af prinsen. S Lord Palmerstons tal iitalienska frågan bar härstädesi de guvernementala kretsarne åstadkommit ett intryck så mycket lifligare och obehagligare som man bestämdt vet att det tilkommit efter öfverenskommelse med italienska partiet i Frankrike, hvilket hoppades att på detta sätt inverka på kejsarens beslut. Kejsarens förhållande till Ryssland är så godt som det kan blifva. Men ju angelägnare man visar sig att icke såra Ryssland, desto större bli ryska ambåssadens fordrimgar. Grefve Kisselet, som misstänker stats ministern: att. vara gynnsamt stämd mot Polen och är missnöjd icke blott med det tal statsministerns stjufbror grefve dOrnano hållit i senaten angående polsku trå gan, utan ock med införandet i Monitören af de engelska ministrarnes tal vid debatten deröfver i parlamentet, har upphört att besöka honom och vägrat en middagsbjudning. en MR innu mörkare och dystrare, än dem de lem1 v nat. Ett par alnar från en dylik hvalfbåge ll: stannade mr Parslow framför ett litet huslp