Aftonbladet – 24 april 1862, sida 2

upptog dessutom flera värdefulla saker, af hvilka dock de flesta voro för Stockholmspubliken gamla bekanta. Den vackra qvartetten ur Stabat Mater af Rossini, utfördes af fru Strandberg, mll Lublin, hrr Arnoldsson och Willman, med lif och god nyancering, hvarföre artisterna också hedrades med nn De hade då den artigheten att gifva hela qvartetten da capo. Fru Lund lyckades ovanligt bra. i utförandet af den stora oceanarian ur Oberon. Och för hr Arnoldssons spirituella och väl genomtänkta föredrag af den bekankanta arian ur Hvita Frun (Hvad lyeklig lott har en soldat etc.) förtjezxar han lifligt erkäcnande. Konsertgifvarens egna prestationer moltogos med mycken välvilja. Jubelouverturen är bär gifven förut flera gånger och visar ganska mycken insigt i orkesterngz behandling. Detsamma kan äfven sägas om potpourriet öfver svenska folkmeiodier, ehuru enligt vår tanka den nordiska folktonens karakter icke var särdeles bibehållen i de sammanbindande fantasiornamenterna. ProllhättanX, satt i kör af konsertgifvaven, tog sig naturligtvis ståtligt ut, då der exeqverades af full orkester, med en ypperlig manskör af närmare 50 röster; men i uppfinning står den vida-efter Randels vackra ungdomsfoster: Snabba äro lifvets stunder?, ete. En kör af vår nyutnämde vicekapellmästare hr Söderman, komponerad till tysk text: Can die Freude — lika praktfullt utförd, föreföll dock mera sökt än lyckligt funnen. Åtminstone måste det vara en högst frenetisk glädje som tager så stojande och oharmoniska utbrott. Hvilken skada att så rika anlag, så mycken fyndighet och färdighet i instrumenteringen, som hr Söderman ovedersägligen besitter, skola dränkas i bizarreriets grumliga böljor! Vi kunna icke återhålla ett varningsrop: hr Söderman är ännu ung, han bör kunna finna ett klarare, ett mera sannt musikaliskt välljud: Den af professor Mankell i Jakobs kyrka anordnade andliga konserten var öfverfylld af åhörare. Också erbjöd den flera värdefulla saker, jemte det ovanliga tillfället att få höra orstlmusik utförd med hr Mankells erkändt öfverlägsna talang. Något förihärdig torde dock hr Mankell vara i utarbe tandet af sina figurer, ty äfven seqvenser: fordra omvexling, för att icke blitröttande, men såsom exekutör är han synnerligt utmärkt. Några vackra körer utfördes af musikaliska akademiens elever, bland hvilka en äfven utmärkre sig såsom solist, nemligen den unge violspelaren Pettersson. Stradellas: kyrkoaria samt ett. tenorsolo ur Mendelssohns Elias utfördes af en musikälskare, som för någon tid sedan var Upsalasångens yppersta stjerna. Annandag Påsk gafs Muraren å Kongliga teatern, denna täcka nyfransyska opera, vittnande om Abers fel, såväl som om hans stora företräden. Fru Strandberg är en yppertig liten Murarfru och sjunger sin klagovisa i sista akten med sann naivitet. Grälduetten mellan henne och mll Lublin utgör alltid en delice för publiken, och detta med rätta. Äfven hr Dahlgren uppbär Murarens parti ovanligt bra, och hr Uddman är i sitt element såsom den godmodiga smeden. Ett samspel så raskt och lilligt, gruppe: ringar och anordningar af bifigurer och smådetaljer så pikant och fint anlagda, har man icke förr varit vand att se hos oss; men under den korta tid hr Bournonville varit scenens styresman har han förstått att åstadkomma stora förändringar till det bättre, för hvilket man icke kan yttras nog tacksamhet. Likaså hafva dessa sceniska anordningar bidragit mycket att öfverskyla bristerna 3 den Prechtler-ka libretton till. Berwalds vackra opera Estrella de Soria, som i går gafs för tredje gången. Flera förkortninIgar voro vidtagna och man skulle kunna sätta i fråga, om icke mll Andrås arier äfven skulle vinna på någon afkortning. Det blir något tröttande för åhöraren att så länge vånta på någon omvexling och det måste äfven vara tröttande för sångerskan att apptaga sats efter sats, genomlöpa den ena svärisheten efter den andra, utan att i spelet kunna uttrycka: att något sker. MU Andre inlägger dock i detta parti mycken förtjenst. Sualmas parti är långt tacksammare och fru Strandberg synes ock särdeles intresserad deraf. Trion i första akten mellan Sulma, Salvaterra och Muza är al stort musikaliskt intresse. Äfvenså trion i andra akten, der generalen Salvaterra bjuder sin älskling farväl, öfverlemnande henne i vännen Zambranos vård, medan han drager bort med hären. Muzas hämdearia i tredje akten, då ban ser Sulma (som han förföljt) undslippa sig, är af ypperlig dramatisk ef tekt och utföres äfven förtjenstfullt af br Willman. En verklig peria i det Berwaldska partituret utgör Sulmas kärlekssvärmeri i sista akten innan hon öfverraskas af den bämdlytsna Estrella. Denna aria är af stor oetisk och musikalisk skönhet och vi tveka icke att fortfarande påpeka den såsom en af operans förnämsta prydnader. Afvenledes anse vi sista akten för operans bästa. Finalen är effektfullt anlagd. Den långa pausen då Estrella mördat sig sjelf, är al stor effekt; ty stum är i sanning den första våldsamma -öfverraskningen huru den än uppenbarar sig. Då åtskilliga teaterbesökände ha för sed att ej afvakta slutet på ett stycke, anse vi oss. böra särskildt fästa uppmärksamheten på denna effektfulla. slutscen, då man har anblicken af det bortseglande skeppet och orkestern pianissimo repeterar bufvudstrofen ur Sulmas romance, antydande kärlekens seger öfver den förföljande ondskan. ANA Ls — mA Mm a DD Sv br Ca. br AS AR fra Garibaldi och biskopen i Cremona. Från Turin meddelar en korrespondent i