Aftonbladet – 23 april 1862, sida 2

Nåväl, mitt barn, vi skola tänka båda på hvarann; för en tid behöfver jag ej oroa mig öfver er, om ej min menniskokännedom är mindre än jag sjelf tror. Farväl så länge, mitt barn, Måtte Guds välsignelse hvila öfver all sträfvan till ett bättre Hif! emd lade blygt sin hand iprestens, som han till afsked räckte henne och giek hem med lättare bjerta än förr på mången god dag. Hvilken förändring och på så kort tid! Huru få ord hade behöfts för att väcka henne och ännu en gång uppkalla hennes bättre jag till verksamhet. Den lilla hyddan uppe på bergsluttningen låg ej så långt borta nu — hon kunde nästan höra Marys röst och se henne der hon stod i förstugudörren, hon tyckte sig höra vattenfallets dån och bäcken sorla om hopp och förtröstan. Och som hon i dessa tankar skyndade framåt, mötte henne en kippskodd, tandlös, gammal man, som plirade på henne under en flottig, grå hatt. God morgon, Bessy; din far trodde att jag skulle träffa dig här i trakten :4 De glada drömmarne försvunno och verkligheten trädde i stället, och den kalla nordostvinden, som svepte om gathörnen i Whitechapel, tycktesge nomtränga henne och gjuta sin iskyla i hennes hjerta. å FEMTE KAPITLET. Familjorådet. Charles Edwin Calverton vandrade under tystnad vid Bessys sida och gjorde ingen vidare anmärkning öfver sitt möte med vår hjeltinna. Han såg ned på vägen framför sig och tycktes ej märka hvarken Bessys oro eller hennes rädsla och nyfikenhet. Sedan han fullgjort sin brors. uppdrag, hade han åter försjunkit i sitt vanliga, smygande