Aftonbladet – 17 april 1862, sida 2

Dessa ord återljödo ännu i Bessys öron, då hon om aftonen var allena och hade stängt sin dörr för hela den oroliga verlden der utanför. Det var tyst nu på El-Dorado. Komikern hade sjungit sin sista sång och gått hem med sin hustru, men några af de utmärktaste gästerna qvarstannade ännu för att språka med den hederlige Dick. Bessy hade redan varit en god timma på sitt rum, men ännu satt hon oafklädd på sin säng med armarne korslagda öfver bröstet, och främlingen och hans budskap i sina tankar. Hon hade öfvervunnit sin harm öfver en sådan hälsning, från den som hon ansåg hafva vårdslösat henneiså hög grad, men stridde nu mot många sorgsna tankar och något misstroende. Hon hade på sednare tider tänkt föga öfver sitt förändrade lefnadssätt, utan blott följt med strömmen utan motstånd, utan oro öfver framtiden, och hade redan blifvit van vid och nästan nöjd dermed. Hon visste ej ens huru stor förändring hon undergått, förrän hon kom att tänka på Aberogwin och lifvet der; hon visste ej hvilka tankar som uppväxt i hennes sinne, förr än Marys helsning föll som en ljusstråle i mörkret. Mary Dayis bjertliga helsning!4 det lät ljuft och tröstande, det ordet, det talade om att Bessy ännu hade en plats i sin kusins hjerta, hon som ännu mindes, ännu bad för stackars Bessy, så som denna ej på länge sjelf bedt för sig. Hjertlig helsning!? till henne som nästan hade glömt hvad hjerta ville säga. Nej, hon skulle ej mera förgäta Mary Davis. Många orsaker kunde hindra Mary rån att skrifva; kanske Bessys bref ej hade kommit fram, eller Marys svar kanske ha e blifvit undanhållet, eller — hvarföre hade on någonsin tviflat på Mary? Mary, som