Aftonbladet – 16 april 1862, sida 2

ersoner tåldes ogerna på El-Dorado och behandlades föga artigt. Mången modig man, som endast ryktesvis kände till dettu harmoniska sällskap, skulle hafva betänkt sig två gånger, innan han vågade sig derin; men: denne gäst, nyfiken eller ej, visade åtminstone inga yttre tecken till oro. Och likväl kände han ett stygn i sitt hjerta vid hvarje rått uttryck som hördes omkring ho. nom och de af brottet stämplade anleten, som mötte honom, talade om den fara som ett ögonblicks brist på sjelfbeherrskning kunde medföra. Joe, kyparen, vaktmästaren, uppassaren, husets fac totum, hvars hufvudsakliga, befattning var att efterse huruvida gästerna flitigt tömde sina glas, tpptäckte slutligen den nykomne herrn och frågade: Hvad behagar ni dricka, sir? En toddy, Joe. ; Joe betraktade främlingen ändå uppmärksammare. Han hyste ej längre några misstankar, men sökte endast draga sig till minnes hvar han förut sett den herrn, som kal: lade honom vid namn, liksom hans öfriga vänner och bekanta gjorde. Han gissade att det var någon af farsgubbens närmare vänner, en förklädd prest kanhända —i alla fall var det bäst att hålla sig tyst, tänkte Joe, Främlingen, som hade tankarne samlade, och som hade hört någon annan ropa på Joe, satt nu och rörde i sitt toddyglas med tankfull NUR och sköt det sedan orördt åt sidån. Komikern visade sig nu och emottogs af lifliga applåder, ty Ya och banditer älska muntra visor och behöfva vederqvickelse, så väl som -hederligt folk. Då sällskapet inom kort var upptaget af att höra på sången, reste sig främlingen till hälfter från sin stol och såg gig försigtigt omkring. Lotty fattade honom i armen och hviskade X