Aftonbladet – 12 april 1862, sida 3

vanärans sten, hvilken, liksom en grafsten, en gång nedsjunker för att aldrig mer lyfta sig. Efter lång, bitter, förtviflad strid segrade afskyn för hvarje dålig handling, för hvarje ond. gerning; han beslöt att göra sin pligt och rädda den anklagade. Han ordnade sina räkenskapsböcker, skref ett bref lill bankiren Lafitte i Paris, stoppade på sig sitt pass och sina penningar och — började ånyo grubbla. Ännu en gång genomkämpade han den fruktansvärda striden, hela natten förflöt under denna qvalfulla spänning uti hans i sina innersta djup skakade samvete, då tidigt, kl. 3 på morgonen, den beställda vagnen anlände; Han steg upp i densamma alldeles ensam och jagade bort i mörkret. Efter flera hinder och faror for han kl. 8 på aitonen in genom posthusporten i Arras, Juryn satt ännu; ransakningen rörande en barnamörderska hade dragit ut på tiden längre än man väntat; ransakningen med Champmathieu hade fortskridit så långt, att den anklagades advokat nyss slutat sitt försvarstal, då den välbekante mairen i M. inträdde på den åt embetsmännen förbehållna platsen bakom presidentens stol. Sedan tre timmar hade de närvarande sett-den gamle Champmathieu, en okänd, med ett till hältten blödsinnigt; till hälften förslaget utseende,. småningom sjunka tillsammans under bördan af en förfärlig likhet; det var möjligt att icke blott tukthus, utän till och med. dödsstraff förestod honom, ifall. han kofhme att anses såsom Valjean och ifall sedermera. denne kändes skyldig till rånet på den lille Gervais. Försvaråren hade talat temligen bra, allmänna åklagaren svarade häftigt och i ett blomsterströdt språk, den anklagade var stel af häpnad, förundrande sig blott öfver alla de besynnerliga saker, som tala