Aftonbladet – 12 april 1862, sida 3

rande den lille savoyården Gervais till tals, och slutet blefve tvifvelsutån lifstids fängelse. Sedan Javert noga uppgifvit allt detta, erinrade han mairen ånyo, att han måste afskedas, emedan han kastat en alltför skamlig misstanka på sin förman; men Madeleine alböjde, åtminstone för tillfället, den styfve poliskarlens enträgna bön, och Javert var villig att utöfva tjensten intill dess en efterträdare åt honom blifvid utnämnd. Förhandlingarne inför juryn i Arras skulle ega rum påföljande dag; Madeleine hyrde i all tysthet en vagn, med hvilken han påföljande morgon ville anträda en liten resa. Läsaren har tvifvelsutan redan gissat, att ban ieke är någon annan än Jcan Valjean. Han hade alltsedan händelsen med den lille Gervais blifvit en annan menniska; han hade gjort hvad biskopen af honom fordrade; det som med -honom inträftat var mer än en förändring, det var en Epeg Han hade blifvit god, rik, lugnad och full at hopp, och han hade blott två tankar: att dölja sitt namn och föra en from leinads Dessa båda nästan till en. sammansmälta tankar sysselsatte honom uteslutande och oafvisligt; vanligen bidrogo de gemensamt att bestämma hans förhållande i lifvet, men understundom råkade de i strid med hvarandra, och i-detta fall skydde han icke att offra den första åt den andra, sin dygd för sin säkerhet. Men en så allvarsam strid som den närvarande hade de båda tankarne icke haft med hvarandra. ena sidan fråmträdde för den dystert grubblande mannen vanära, elände, förtviflan; öfvergilvande af en välsigtad och åt Gud helgad Tefnad, sedlig tillintetgörelse ; å andra sidan stod den garale Chanipmathieu, på hvilken alldeles oförskyldt och blott derföre att han hade en påfallande likhet med den olycksaliga Valjean, skulle vältas den