Aftonbladet – 12 april 1862, sida 2

hertig är ej din gång! Huru många menniskor, huru många själar gå ej under vägen förlorade! Du ocean, i hvilken allt sjunker som lågen utkastar. -O, du moraliska död! Hafvet är den oblidkeliga sociala natt, i hvilken RN AP neddrager sina offer, Hafvet är det omätliga eländet. Själen kan i detta svalg dö och förderfvas. Hvem skall väl återuppväcka henne? Klockan 2 på morgonen vaknade Valjean. Bädden var för god för honom; han hade 3 nära tjugo år ej sofvit i någon bädd. et böljade upp och ned i hans bjerna, men en-tanke trängde sig ständigt fram: han hade märkt de sex silfverskedarne och förläggarslefven; dessa silfverpjeser beiunno: sig helt nära honom i det lilla skåbet; man kunde få sina 200 francs derför, ön lång stund kämpade han med sig sjelf, framtog derpå-ett finspetsadt jern, ensådan stenmejselsom: straffångar i Toulon. begagna vid stedbrytbing, smög sig in i arro rummet der biskopen sof, uppläste skåpet med en nyckel som aldrig uttogs ur låset, tog korgen med skedarne, klef ut genom fönstret, stoppade. silfret i sin rensel, kastade bort korgen, hoppade som en tiger öfver muren och sprang sin väg. På morgonen upptäckte fru Magloire stölden och rusade ut till den i trädgården promenerande biskopen; mild och undergitven beslöt Myriel att hädanefter begagna trästed. Under det biskopen satt vid frukostbordet inträdde tre gensdarmer i rummet: hållande den mycket nedslagne Valjean i kragen. Myriel fann sig genast, gick fram till fången och frågade hvarföre han blott tagit med sig skedarne och icke äfven silfverljusstakarne som han ju ocksi gifvit honom. Valjean gjorde stora ögon; och gens