Aftonbladet – 12 april 1862, sida 1

ER bppe i molnen finns det fåglar, likasom det finns englar öfver den menskli nöden; men hvadgagna de honom? De flyga, sjunga, sväfva; han rosslar. Han känner sig omhöljd af de båda oändliga, hafvet och himmelen. Det första är grafven, den andra är liksvepningen. Det blir natt. Det är nu flera timmar som han simmat framåt och hans krafter börja lida till slut. Fartyget, den aflägsna punkten på hvilken mennuiskor funnos, är för3 svunnet, han känner sig ensam i det förfärliga, mörknande svalget, han sjunker, hans arm domnar, han vrider sig, känner under sig det osynligas vågor och — ropar ännu en yng: enniskor finnas ej mera der. Hvar är Gud? Han ropar. Ingen! Ingen! Vid horisonten intet, på himmelen intet: Han anropar rymden, vågorna, sjögräset, klippan; allt är stumt. Han beder till stormen; stormen hörsammar blott den oändlige. Rudtomkring honom. ingenting annat än mörker, töcken, ensamhet och de vilda böljornas stormånde samt: ödsliga brusande och ändlösa tumlande-öfver hvarandra, Inom honom fasa och kraftlöshet. Under honom det oändliga djupet, ingen hvila, intet stöd. Han tänker på hvad som förestår den döda: kroppen i det gränslösa mörkret. Kölden förlamar honom. Hans händer draga sig krampaktigt tillsammans. Vindarne, molnen, hafsvirflarne och vågorna, sjelfva stjerHorna gagna honom till ingenting. Hvad skall han göra? Den förtviflade ger sig förlorad; den uttröttade öfverlemnar sig åt döden ; han sjunker utan att göra motstånd och det hemska djupet uppslukar honom; OO, du menskliga samhälle, huru obarm