Aftonbladet – 12 april 1862, sida 1

( hafvet; hans arma hufvud är blott en punkt . vågornas omätlighet. Han ropar förtvifladt ur djupet. Fartyget lyger vidare och vidare för vinden. Han bljekar efter det halft vansinnig. Det aflägsnar sig, det blir otydligare och mindre. Nyss var han ännu om bord med besättninsen, gick med de andra af och an på däcket, hade sin andel i luften och solen, med ett ord var lefvande. Och nu? Hvad har händt? Han halkade, föll, och allt är förbi. Han befinner sig i det ofantliga hafvet. Under sig känner inn intet futfäste. De af blåsten slitna och sönderpiskade vågorna omhölja honom i sin ryslighet, djupet drager honom ned, den ena vågen rycker honom ur den andras armar; så ofta han sjunker, skådar han under sig halft igenkänliga nattmörka afgrunder; fasansfulla, obekanta växter gripa om honom, binda fötterna på honom, draga honom till sig; den ena vågen kastar honom hit, den andra dit; han hör till det sprutande skummet; den omätliga oceanen leker med hans dödsångest. zh lt detta oändliga vatten tyckes honom vara at. ; Men menniskan kämpar. Han försöker försvara sig, hålla sig uppe; han anstränger sig, han simmar. Han, den arma så snart uttömda kraften, brottas med den outtömliga. : Och hvar är fartyget? Der borta, knappt ännu synligt i horisontens bleka dunkel. Stormen tjuter. Allt skum hopar sig på honom, likasom för att begrafva honom. Han slår upp ögonen och ser ingenting annat än de bleka molnen. Han är döende vittne till hafvets omätliga raseri. Af deita raseri lider han. Han hör ett sällsamt dån som tyckes komma från andra sidan om jorden eller från någonting fasansfullt derutom.