Aftonbladet – 12 april 1862, sida 1

upprepade med: eftertryck, att han var en frigifven fånge och i sitt gula pass betecknades såsom en farlig menniska; han bad blott om ett par bitar bröd och ett hviloläger i stallet; biskopen tillsade hushållerskan att bädda sängen i alkoven. Förvåning, tvifvel, pad målade sig på främlingens dittills hårda och mulna ansigte; han erbjöd sig att betala den honom visade gästfriheten, ty han hade på sig 109 francs, som han förtjenat; nu först erfor han, att han var i en prests hus. Biskopen lät hemta silfverljusstakarne och lägga fram silfverskedarne; mildt och vänligt talade han till den dystre mannen, men hela aftonen icke ett enda ord, som skulle kunnat erinra denne om hvem han var och hvarifrån han kom. Först sent tog Myriel den ena silfverstaken från bordet, Jouade den andra åt sin gäst och förde honom till sofrummet. De måste gå genom biskopens sängkammare; då de trädde in dit, höll just fru Magloire på att lägga in silfret i det lilla skåpet öfver sängen, såsom hon brukade hvarje afton. Biskopen ledsagade främlingen till alkoven och önskade honom god natt; i högsta grad uttröttad, nedsjönk denne oafklädd på sin bädd och var snart tungt insomnad. Han sofver. — Skalden begagnar denna paus till följande betraktelse: ?En menniska har fallit i hafvet!? Betyder ingenting! Fartyget stannar ej. Vinden blåser och fartyget har en bestämd kurs, som det måste fortsätta. Det seglar vidare. Menniskan i hafvet försvinner i böljorna och synes åter; han sjunker och kommer åter upp till ytan; hån ropar och sträcker ut armarne; ingen hör honom. Fartyget, som skälfver af stormen, är helt och hållet upptaget med sig sjelft; matröserna och passagerarne se ej längre den, som föll