Aftonbladet – 12 april 1862, sida 1

mot solens nedgång en fotvandrare till den lilla staden D. Det var en man af medelstorlek, stark och undersätsig, i sin kraftiga ålder; han kunde kanske räkna 46 eller 48 år, hans utseende var eländigt. På två värds hus vägrade man honom begärdt herberge; i fängelset, der han ville tillbringa natten, blef han ej mottagen; i ett privat hus, dit han ville inträda, skrämde egarne honom tillbaka med en laddad bössa; 1cke ens i en hundkoja, i hvilken han inkröp, unnade dess innehafvare honom att stanna qvar; han återvände derföre till det inre af staden — klockan kunde vara åtta på aftonen — vandrade på måfå omkring på gatorna och lade. sig slutligen trött och utmattad på en stenbänk utanför ett hus vid domkyrkotorget. Ett fruntimmer, som gick hem ur kyrkan, såg honom der; sedan hon af honom erfarit, att han förgäfves bultat på alla dörrär, visade hon honom till ett hus i grannskapet — det var Myriels bostad. Qvinnorna bäfvade, biskopen blickade lugnt mot dörren, då vandraren hastigt och utan omsvep inträdde och gaf sig tillkänna såsom den frigifne straflängen Jean Valjean, som efter nittonårigt fängelse för 14 dagar sedan-frigafs, nu var på väg till Pontarlier och allestädes afvisad, kommit hit, för att ändtligen få hvila ut, Såsom tjugoårig ynaling hade han haft att försörja en syster och hennes sju barn, och då de oaktadt hans ansträngda arbete, en gång saknade bröd, hade han brutit sig in och stulit några brödkakor. Han dömdes till galsrerna för fem år; men han stannade der 19 år, fem år för brottet och fjorton för att han fyra gånger försökt rymma. .Biskopen, som just salt vid sin tarfliga aftonmåltid, tillsade om en tallrik till. Främlingen, som ej visste hos hvem han yar,