Aftonbladet – 10 april 1862, sida 2

hycklarslägte? (såsom vi vilja minnas att det heter i den svenska ötfversättningen), och hvem igenkänner icke uti Je Bourgeois Gentilhomme alla tiders rangsjuka, det slädse sig uppenbarande sträfvendetutt visa sig vara något annat och förmer än mad är och att komma i beröring med dem som anses förnämligare än folk af den klass man sjelf tillhör. Likaså, då samme store diktare gisslade det charlataneri, som är vanligt hos vissa klasser, så angrep han dermed i allmänhet ett lyte, som visat sig ha benägenhet att vidlåda dessa klasser. Någon gång kan det äfven synas i någon mån berättigadt, att en författare, som dertill känt sig uppfordrad, äfven från scenen angriper en mera enstaka företeelse, att han träder djerft inpå ett bestämdt individuelt fenomen, mot hvilket han anser det vara sundt och gagneligt att den allmänna oviljan eller det allmänna föraktet blir riktadt och får tillfälle att gilva sig ett uttryck. Detta blir det rena tillfällighetsstycket. Ett sådant var t. ex. den ofvannämnda Tidningsskrifvaren?; ett sådant var den äfven för vår publik bekantä franska pjesen les Effrontes?, i hvilken Augier tydligen angrep börsvinglaren Mir6s och det ofog denne dref inom pressen genom inköpet af förlagsrätten till flera tidningar. Det estetiska berättigandet afsådana konjunkturstycken, blir — äfven om de innehålla, ur dramatisk synpunkt sedt, en del goda saker — lindrigast sagdt det allra högsta tvifvelsmål underkastadt. Hr Jolins pjes tillhör emellertid icke någondera af dessa kategorier. Den är icke någon allmänt tillämplig skildring af skandalskrifveriets karakter och väsende, af det som, i allmänhet taladt, gifver upphof och näring åt det missbruk af pressen, som så benämnes. Snille och karakterslöshett, Så lönas vänskapen, eller någonting dylikt synes ha varit en vida lämpligare benämning på stycket, än den nuvarande, som häntyder på att precsförhållandena deri behandlas; ty det väsentliga i handlingen är den framställda hufvudfigurens karakterslöshet, det dåliga bruk han gör af goda naturgåfvor och hans lumpna beteende mot vinner och välgörare. Att det är genom att skrifva i tidningar, som han ådagalägger sin lumpenhet och sin otack är någonting för deth. la alldeles underordnadt och oväsentligt. Detta hade lika väl kunnat ske genom muntligt förtal, genom intriger och kabaler eller på hvad annat sätt som helst som kan stå en lågsinnad menniska till buds, och den omständigheten, att äfven tryckpressen kan misstrukas för sådana lumpna ändamål, är något som väl ej behöfde ådagaläggas. Å andra sidan är hr Jolins pjes icke heller något egentligt tillfällighetsstycke; ty man finner väl att åtskilliga drag kunna hänsyfta på en eller annan person, på ett eller annat förhållande tillhörande den nuvarande och den närmast förflutna tidens publicitet, men författaren har omsorgsfullt undvikit att utpeka någon bestämd person eller tydligt teckna någo visst allmänt kändt förhållande. Vi lemna derhän om ett arbete, som vore tillfällighetsstycke i den bemärkelse. vi här antydt skulle ha sin plats på en teater, afsedt att vara ett allmänt konstinstilut. Vi äro benägna att tra att detta icke borde vara förhållandet, och vi kunna derföre för vår delså mycket mindre gilla att en sådan teater, såsom ett lockbete för publiken, sätter upp en titel, som inger den föreställningen, att man här har att vänta pikanta hänsyftningar på och teckningar af dagens personer eller förhållanden. Ett hufvuddrag hos den s. k. skandalpres: sen — ett drag som hr Jolin föga eller intet berört — är sträfvandet att ockra på de dåliga lidelserna hos massan. Må man väl akta sig alt icke låta en annan offentlighetens organ, tealern, göra sig saker till samma s.nd. Stycket har hittills rönt bifall at publiken. Orsakerna äro två. Man bar applåderatför tendensen i vissa i pjesen loger yttranden om smädeskrifveriet och skandalpressen; men man har derjemte applåderat åt några väl anordnade effekter, dem hr Jolia ypperligt förstår att uppfinna; åt åtskilliga scener och yttranden, anslående på känslan, och slutligen åt icke mindre talrika ordlekar och nätta vändningar i dialogen. Hr Jolins styrka ligger i detaljen. Han besitter en stor lätthet i dialogen, som ofta skulle vara förträfflig, kunde han blott en gång besegra sin böjelse att låta de framställda personerna hålla tal, att låta dem i tid och otid falla in i ett känslosamt predikande, hvilket han ofelbart tyckes anse ha sin plats på scenen, ehuru det är alldeles odrantatiart och för hvarje estetiskt sinne i hög grad motbjudande. Särskilda scener kunna äfven vara särdeles väl anordnade och framförallt lyckas det honom att underhålla sin publik genom framkallande af en för de flesta angenäm omvexling af löjen och tårar. I karaktersteckning, i handlingens anläggning är han deremot svag, och i uppfattningen af det moraliskt och estetiskt rätta, det psykologiskt rimliga är han ofta osäker och vacklande. En närmare granskning af förevarande stycke ådagalägger äfven detta. Vi ha likväl redan varit så utförliga att vi måste låta denna granskning anstå till morgondagen. Franz Berwalds opera Estrella de Soria gafs i går för första gången på Kungliga