Aftonbladet – 8 april 1862, sida 3

UTRIKES. ITALIEN. Ett antal af öfver 30,000 italienare i landets alla provinser hafva undertecknat och till kejsar Napoleon afsändt följande märkliga adress, hvarat äfven en afskrift blifvit tillställd engelska underhuset, med begäran att detsamma måtte understödja den i adres: sen uttryckta önskan. Den italienska skrifvelsen lyder som följer: Till H. M:t fransmännens kejsare! Sire ! Italien uppstår på nytt. Dess nationalitet är från denna und utom allt tvifvel. Vi voro nyligen fyra och en half millioner sardinska undersåter, men nu äro vi 22 millioner italienare, tätt samlade kring en enda fana. Och detta har skett af blott fölkimedvetände, utan oordning, utan att ett enda tecken till anarki fördunklat glansen af våra tre nationalfärger. Ännu ctt steg, det sista, återstår för oss att taga, och vi skola göra det. Men till detta steg. sire, är edert bifall nödvändigt; en fredlig, lätt medverkan, som ej kräfver någon uppoffring af Frankrike och dock skall blifva ärorik för detsamma samt afgörande för Italien. Sire, aflägsna edra trupper från Rom. Måtte genom eder den italienska frågan blifva förflyttad från den osäkra, godtyckliga grunden af det faktiskt bestående till den nationella rättens fasta botten. Måtte okränkbarheten af denna rätt och det italienska området utträda från stadiet af en maktfråga, för att ställa sig under en princips garantier. Måtte denna princip blifva erkänd af Europa, och måtte det vara Frankrike, sire, som RR gifver exemplet! Rom, sire, är nödvändigt för oss. Det är vår heliga stad, underpanten för vår enhet i kärleken. Från höjden af de sju kullarne har vår hi storiska tradition utvecklat sig. Inför den trefaldiga verld, som Rom innesluter inom sina murar, förstummas och böjer sig allt, som eljest skulle kunna mumlaen municipalhotelse, såsom eko från vår medeltid. Om Rom har den snillrike man, som var eder onkel, yttrat att det uti en närmare eller fjermare framtid skulle blifva Italiens hufvudstad. Sire, ni har sjelf närmat oss denna framtid. Ni vill ej och ni kan ej upprätthålla den förnekelse af densamma, som i Rom blifvit undertecknad i Frankrikes namn. Denna förnekelse, sire, leder till förstörelse af edert och vårt verk. Ni utsår krigets frön för all framtid. I den eviga rättvisans namn, den italienska jorden tillhörer blott italienarne; måtte ni derföre draga edra trupper tillbaka. Iannat fall utsår ni ett frö till hat mellan två nationer, hvilka Gud kallat att ömsesidigt förstå och älska hvarandra samt förenade vandra KR pligtens och rättens väg. Sire, qväf detta frö, oc låt oss fullborda vårt verk. Religionen, Italien och eder egen ära skola -vinna derpå. Religio nen tynar bort, om hon ej uppbäres af hängifna hjertan utan af främmande bajonetter. Italien skall ej. mera blifva fördömdt till den olyckliga lotten, att nödgas släpa sig från strid till strid, i stället för att lugnt fullborda sitt enhetsverk. Och Europa skall erfara, att Frankrikes armå satt sin fot på Italiens jord, icke för att göra eröfringar, utan för att befria detsamma. I rättvisans, i Italiens, i Frankrikes namn, sire, aflägsna edra trupper från Rom! Detta är undertecknades varma önskan, detta är hela Italiens ända tills nu af hoppet återhållna skri. General Durando, som definitivt öfvertagit utrikesportföljen, är en mycket aktad och omtyckt man. Han deltog 1833 uti italienska rörelsen, flydde efter den olyck liga utgången till Spanien, der han ingick uti armån och avancerade till öfverste. Sedan han återkommit till Ttalien offentliggjorde han en skrift rörande italienska nationaliteten, som gjorde en god verkan. Är 1848 kommenderade Durando de frivilliga, och sednare utnämnde honom konung Carl Albert till sin adjutant. Han är äfven en af tidningen Öpiniones:stiftare. År 1855 höll han ett förträffligt tal rörande Italiens deltagande uti Krimfälttåget, erhöll sedan af konungen uppdrag att bilda ett kabinett och ingick sednare som krigsminister i Cavours kabinett. Kort derpå begaf han sig såsom sändebud till Konstantinopel. pen nya justitieministern Conforti hörer till n gammal neapolitansk familj, som utmärk! sig för sina frisinnade tänkesätt. I anledning af Garibaldis rundresa uti Italien och hans uppeldande tal till folket hade franska sändebudet i Turin på sin regerings befallning uppmanat Ratazzi att ej låta hänföra sig af öfverilade åtgärder och för tidigt ingripande, för att påskynda lösningen al enhetsoch sjelfständighetsfrågorna. Ratazzi hade lofvat att iakttaga erforderlig varsamhet och moderation. Italie berättar att reaktionspartiet verkligen umgås med planen att med en styrka af 6000 man, anförda af en bourbon, infalla uti de neapolitanska provinserna. Flertalet af presterskapet i Syracusa, utgörande 58 andliga, hade den 23 Mars beslutat en protest mot Antonellis bekanta yttrande (att italienska folket önskar att påfven måtte bibehålla sin verldsliga makt) och att förklara kardinalen, att han blött har valet mellan två alternativer, antingen att gifva efter för nationalviljan, eller uppoffra allt sitt inflytande på folket. Abben Antonio Isaia, som offentliggjort sin korrespondens med ministorpresiaenten Cavour, hade ankommit till Neapel för att sammansmälta det italienska presterskapets alla liberala föreningar i Milano, Bologna, Florenz, Neapel och Palermo till en enda stor förening, under pater år presidium. Detta förslag rönte genast det lifligaste bifall och sammansmältningen är nu ett fullbordadt faktum. Abbåen lIsaia sämlarnu de neapoli anska och sicilianska andeligas underskrifter på en katolsk adress till den helige fadren, hvaruti denne uppmanas att afstå från den verldsliga makten. En depesch af den 22 Mars från Turin förmäler, att endast i Milano under Aa af tre dagar 2700 andliga, hvaribland 4 biskopar, underskrifvit denna adress. Abben Isaia hade redan erhållit öfver 10,000 namnunderskrifter och trodde sig inom få dagar kunna hafva 30,000. AMERIKA. Times korrespondent i Förenta Staterna, hvars nyaste bref från Washington är af den 14 Mars, tviflar på att det skall blifva möjligt för unionstrupperna, att utien fam: Sn inde 3, 2 RR Ni las nt a fl ET IT