Aftonbladet – 8 april 1862, sida 2

för ankar, och der solen sken på de blåa, hoppande vågorna. är skickade Richard Calverton vagnen tillbaka och vandrade sedan upp och ned å gatorna till dess postvagnen drogs fram ur sitt skjul; de fyra hästarne spändes för och passagerarne anlände och stutvade in sitt bagage och sina kappsäckar, samt disputerade med konduktören. På baksätet af denna vagn intogo Bessy och hennes far sina platser, och snart ilade de genom staden och ut på landet igen, hafvet drog sig mer och mer tillbaka, och försvann vid horisonten, när de slutligen närmade sig en annan bergskedja, vid hvars fot vägen slingrade sig genom åtskilliga ödsliga byar. En lång, lång färd, som Bessy blef trött af, och som vagCalverton i den sötaste sömn, medan an, med hufvudet nedlutadt emot bröstet och händerna i fickorna samt utsträckta ben, upptog mera rum än han hade rättighet till. rr af passagerarne voro intresserade af Bessy och hennes far, under det andra endast voro: intresserade af sina resehandböcker och ordnandet af filtar och schalar öfver sina knän. De, som tänkte på Bessy, erbjödo heiine att se på plancherna i sina böcker, och gjorde henne några få frågor, hvarpå hon svarade mycket blygt och med oroliga blickar på sin sofvande herr far, PSlutligen kom man till en annan stor stad, der det ej fanns något haf eller hamn, men som i stället kunde skryta af en stor jernvägsstation, dit män och qvinnor skyndade med brådskande fart, och dit hundrade bärare släpade stora kappsäckar, och den stackars Bessy blef alldeles yr i hufvudet. I en tredje klassens jernvägskupe, mörk och kall och dragig, som sådane vagnar äro, (ack vare sådane personer som aldrig åka Fr dem, der det var ondt om rum och ggäåt om folk, återfinna vi Bessy och, hemes far ett temligen blandadt elda tasfliga turister som gjort sin utflygt fil Wales för odt pris, gamla herrar, som hade gpdt om pengar, men som ej aktade nödigt att för